Hoppa till textinnehållet

Bohusbloggen

Välkommen till bloggen för norra Bohusläns bästa. Här blandas allvar med skämt och intressanta nyheter varvas med roliga tankar. Bloggen kommer att gästas av några av norra Bohusläns bästa profiler. Allt från företagare och föreningseldsjälar till anställda här på banken. Varje gästbloggare föreslår nästa så det är NI som bestämmer innehållet. Trevlig läsning!

Återskapande av strandängar och hagmarker på Raftö

Längst ut på den halvö som sträcker sig ut mellan Havsstenssund och Resö ligger Raftön. Bebyggelsen på halvön består främst av ett stort antal fritidshus. Fram till mitten av 50-talet fanns ett par smågårdar som brukade marken.

Raftö ängar

Raftö Södra Ängen på 50-talet
Slåtteräng på 50-talet. Foto Berit Bartmar

Den gamla jordbruksdriften med djurhållning med slåtter skapade ett landskap av blomsterängar och beteshagar med ett rikt fågelliv och en stor artrikedom av gräs, örter och insekter. Men när markerna inte längre brukas eller betas (hävdas) påverkar det såväl flora som fauna. Det blir en igenväxning och förbuskning som leder till att landskapet förändras.

Med syfte att vända denna utveckling har en arbetsgrupp tillstatts av Södra Ängens intresseförening och Klätta-Raftöns samfällighetsförening. Målet är att med röjningsarbete, slåtter och djurhållning så långt det är möjligt återskapa ett kulturlandskap präglat av biologiskt rika ängar, strandängar och betesmarker. Djurhållning kommer att bli basen för restaureringen men är också en viktig del i upplevelsen av kulturlandskapet och för den fortsatta skötseln.

Röjning av ängarna har tidigare genomförts vid två tidigare tillfällen. Men efter dessa har igenväxningen blivit kraftig. Målsättningen denna gång är att röjningen ska ske på ett sådant sätt att den också ger förutsättningar för en fortsatt kontinuerlig skötsel.

Professionell rådgivning som grund för arbetet

Landsbygdsavdelning på Länsstyrelsen Västra Götalands län har kartlagt området och skrivit en rapport kring Rådgivning om natur- och kulturvärden och restaurering av betesmark. I denna konstateras att det finns en ”stor potential för hävdgynnad flora tack vare den kalkrika marken och tidigare beteshävd samt fågelvärden”. Rådgivningen lyfter också fram värdefulla träd och buskar av hagmarkskaraktär, flora värden och värdefulla kulturspår, exempelvis domarring och fina stengärdesgårdar.

Länsstyrelsens rådgivning ligger till grund för våra skötselplaner som godkänts av båda föreningarna i enighet. Skötselplanerna beskriver de åtgärder som behöver genomföras, vilket är ett långsiktigt arbete som kommer ta flera år innan restaureringen av marken är helt klar. Förväntningarna är ändå att vi succesivt kommer att kunna följa hur strandängarna och hagmarkerna blir allt vackrare och att ängsblommor och insektetsliv utvecklas.

Vid två tidigare tillfällen har röjning av ängarna genomförts.

Arbetet startade under 2021

Domarring vid Raftö södra ängen
Efter en första röjning under 2021. Domarringen har blivit synlig och vyerna börjar öppna upp sig. Foto Lars Eriksson.

I ett inledande steg har vi tagit ned många träd och röjt buskar och mycket sly som till stora delar fått växa obehindrat de senaste 50-60 åren. Det är glädjande att se att landskapet nu öppnat upp sig betydligt! Nästa steg blir att vi under våren 2022 sätter upp stängsel så att vi till sommaren kan få in betesdjur på ängarna. Eftersom föreningarnas mål är att området fortsätta ska vara tillgängligt för människor att ströva igenom kommer vi se till att det finns ett antal grindar.

Det finns ett stort engagemang bland oss på Raftö. En stor majoritet av de boende står bakom samfällighetsföreningens initiativ och har valt att stödja arbetet genom att gå med i den frivilliga intresseföreningen. Vi har under förra året genomfört ett antal arbetsdagar där vi genomfört bränning och hjälpts åt att röja och dra ris. Uppslutningen har varit stor vid dessa tillfällen. Det stora engagemanget visar sig också i att det finns många, och ibland olika, tankar och åsikter, exempelvis om vilka träd som bör tas ned och vilka som bör sparas. Ibland har diskussioner uppstått vilka vi kunnat lösa och hantera med stöd av länsstyrelsens rådgivningsrapport och kompromisser.

Personer som eldar mark på Raftö
Arbetslag som genomför bränning våren 2021. Foto Lars Eriksson.

Stöd, bidrag och sponsring

Vi är mycket glada och tacksamma för det praktiska och ekonomiska stöd vi har från Tanums kommun, Länsstyrelsen Västra Götaland och Sparbanken Tanum. Lässtyrelsen har i en ansökan från Tanums kommun beviljat oss statsbidrag till arbetet med röjning, stängsling och restaurering av marken. Sparbanken Tanum har beslutat att sponsra intresseföreningen. Dessa stöd är en förutsättning för oss att kunna hålla den höga ambitionsnivå vi har i arbetet med återskapa ett vackert kulturlandskap med öppna strandängar och hagmarken ute på Raftö.

Kontakta gärna någon av oss i arbetsgruppen om du vill veta mer!

Torgny Bogärde
Lars Gröndahl
Jackie Nordstrom
Roland Olin
Lars Eriksson

2022-06-07

 

 

Motorburen ungdom

Collage med fyra gamla bilder från Hamburgsunds motorklubb
Collage med fyra gamla bilder från Hamburgsunds motorklubb

Vad är det? Är det skäggiga knuttar som sprider skräck i samhället när de drar fram på sina dundrande hojar, eller skrålande raggare som åker runt och tar plats? Är det tonåringar i EPA- och A-traktorer som kör irriterande långsamt och skapar köer, eller mopedister med avplockade ljuddämpare som driver folk till vansinne om nätterna?
Kanske allt detta, och ändå inte. Eller om jag kanske skall formulera om mig:
Det är så mycket mer.

Hamburgsunds Motor Club drivs av ett gäng veteraner varav de flesta definitivt inte kan kallas ”ungdom” Klubben är etablerad 1976 och fyller snart 50 år vilket innebär att kärntruppen av ett tiotal personer passerat den åldern. Med detta sagt går vi inte längre in på ålder…

I mitten/slutet av sjuttiotalet var fordons och teknikintresset stort hos de då unga i Hamburgsund med omnejd. (Även på den tiden alltså.) På den tiden fanns ingen plats i hushållen att bygga om och ”customisera” fordon, i garagen stod i bästa fall föräldrarnas bil, i sämsta fall användes garagen då som så ofta nu som förråd. Ungdomar i och runt Hamburgsund sökte efter någon plats att vara tillsammans och där man kunde skära, svetsa och bygga om i gamla fordon, Bilar och MC. Ett stort antal människor har passerat genom motorklubbslokalerna sedan 1976 som klubben fick hyra till slut med stor hjälp av den legendariske Sten Larsson från Tanums Kommun.

Det var ett man-och kvinnogrant grävande, bärande, spikande, gjutande och tegelpanneläggande arbete tills verkstadslokalen stod klar. Det är tjusningen med att göra saker i förening, man är tillsammans i en gemenskap.

Verksamheten har mest bestått av renoverande av amerikanska bilar och MC, men motorsporten har också varit representerad via Trial, Motocross och dragrace.
När fordonet (ögonstenen) är svetsat, spacklat, lackad trimmat och putsat, vad gör man då? Jo, gemenskapen fortsätter på resor och träffar, man delar erfarenheter, tar en ”koktibrö” och kanske handlar på marknader, eller åker gemensamt till någon restaurang.

Några viktiga milstolpar i Hamburgsunds Motor Club:
Samarbetet med Coasters, Street Rod föreningen i Västsverige är en milstolpe till exempel. Coasters har ett sextiotal medlemmar och de har ett hundratal fordon i den trettiotreåriga klubben. Tillsammans arrangerar vi Street Rodträff om somrarna, men under pandemin har det förstås uteblivit. Det är välbesökt med flera hundra människor som träffs och trivs i Hamburgsund. Inte minst äter man på restaurangerna, handlar i affärerna och upplever trakten. Det kan se ut så här:

Två killar står i ett garage bakom en moped
Tre killar står i ett garage och visar upp sina smutsiga händer
Två killar står vid en blå motorcross
En beige veteranbil
Massa bilar på en parkering
Många gamla bilar parkerade på rad framför en folksamling i ett partytält
Flera äldre bilar parkerade i en cirkel

En annan milstolpe är samarbetet med Svenska Kyrkan och Kommunens Ungdomsvägledare, inkluderat med ungdomsverksamheten i samhället kompletterar Hamburgsunds Motor Club onsdagskvällarna för de många fina ungdomarna med moped och A-traktorintresse. Det visar sig inte oväntat att våra ungdomar är en urkraft i samhället. En liten uppmuntran i stället för att irritera sig, en guidning i rätt riktning eller tillvägagångssätt och det visar sig att våra ungdomar är att räkna med. Fantastiskt stimulerande för oss alla i föreningen. Att den sociala biten är den sammanlänkande ser man också särskilt på ungdomsverksamheten. Det är minst lika viktigt att sitta och snacka, ta en läsk eller bara vara.

Hamburgsunds Motor Club har alltså existerat i snart femtio år och med god hjälp av våra partners. Bygdens Bank, Tanums Kommun, Coasters Rod Club, Gästhamnbolaget, lokala restauranger och företag och inte minst alla hårt arbetande föreningsmedlemmar siktar vi på att bli kvar i bygden. Länge.

Anders Karlsson.

2022-05-09

 

 

Vår verksamhet fokuserar på att med hjälp av djur och natur motverka utanförskap och stärka människors tro på sig själva.

Fyra personer håller en stor pinne i skogen
Några personer är ute och går på en åker
Ett barn leker med två lamm
Keramikgods på ett bord
Kyckling
Tre leksakshästar

2019 samlades en liten grupp engagerade människor i norra bohuslän. Gemensamt för de inblandade var och är ett stort intresse för djur, natur och kultur. Tillsammans ville vi erbjuda barn och unga att ta del av våra intressen. Utöver intresset för djur, natur och kultur fanns och finns ett stort engagemang i barn och unga med funktionsvariationer och/eller i olika former av utanförskap. En förening skulle startas! Men vilken typ var frågan? Efter en hel del googlande och utbyte av tidigare erfarenhet av föreningsverksamhet beslutades att det skulle bli en 4H förening.

Valet av 4H som föreningsform var ganska enkelt. 4H har en väletablerad verksamhet sedan lång tid tillbaka. Ursprungligen startade 4H 1902 i USA och finns idag i 80-tal länder. Till Sverige kom verksamheten 1924 via Jordbrukare-Ungdomens Förbund (JUF). Utöver den internationella organisationen finns det i Sverige både en rikstäckande organisation och regionala underorganisationer. Med en sådan gedigen organisation i ryggen ser vi inte bara möjligheter att erbjuda våra medlemmar ett brett och innehållsrikt verksamhetsutbud utan även mörlighet fär våra ledare och deltagare att bredda sina erfarenheter både nationellt och internationellt.

4H står för många av de grundpelare som vi ville att föreningen skulle innehålla. De 4 H:na i 4H står för Huvud-för kunskap, Hjärta-för medkänsla, Hand-för färdighet och Hälsa-för ett sunt levnadssätt.Vi ville skapa en förening öppen för alla. En förening som inte är bunden till ett specifikt innehåll. En förening som bidrar till barn och ungas möjlighet att växa och utvecklas. Vi ville verka i en miljö där kunskap är viktig men där sättet att lära skiljer sig från det som skolan oftast erbjuder. 4H:s måtto är att lära genom att göra. Hur blev det då såhär två år senare?

Idag är Klockaregårdens 4H en liten förening med en kontinuerlig verksamhet som omfattar ett tiotal barn varje vecka. Liksom många andra föreningar har vi kännt av konsekvenserna av Covid-19. Till vår fördel har varit att vi kan vara utomhus och i mindre grupper. Vår verksamhet har varit och är extra viktig under den här tiden för att bibehålla någon form av normalitet för de barn som påverkas mest av förändringarna i skola och samhälle. I dagsläget träffas vi utomhus (oavsett väder) en gång i veckan och har roligt tillsammans. Just tillsammans har blivit ett av våra starkaste ledord. Hos oss har deltagarna stor möjlighet att själva påverka innehållet i verksamheten. Det har lett till att vi bland annat har grillat korv, lekt lekar och skapat i naturmaterial. I vår ska vi odla chilli, driva företag, göra pinnbröd, spela spökboll, snickra och så mycket mer.

En annan viktig del av Klockaregårdens 4H:s verksamhet är de dagläger som vi anordnar varje år. Daglägren riktar sig särskilt till barn och unga som av olika anledningar inte har möjlighet att delta i liknande verksamhet på andra ställen. Tack vare sponsring och ideella insatser är lägren gratis och vi bjuder på lunch. Tack vare stödet från lokala företag kan vi också anpassa gruppstorleken så att även de barn som behöver stor anpassning kan delta. Första omgången gick av stapeln 2020. Lägren 2020 hade fokus på djur, stora som små. Tillsammans tog vi hand om kaniner, provade att rida, spanade in vilka djur som fanns i badvattnet och mycket mer. Särskilt intryck gav ett gäng tjejer som absolut inte ville göra något annat än att sitta och mysa med våra veckogamla kycklingar.
2021 körde vi friluftstema och erbjöd matlagning ute, bygge av vindskydd, lek och rörelse i skogen, och bygge av snögubbar. 2022 satsar vi på något nytt spännande tema med fokus på välmående och lärande.

Vår förening är inte bara viktig för våra deltagare. Verksamheten är lika lärande och utvecklande för våra ledare och styrelsemedlemmar. Föreningens viktigaste personer är nog våra engagerade ledare. Ingen av oss är expert på allt men alla är bra på något. Någor kan spela fotboll, nån gillar att virka, nån är jättebra på att knyta knopar och nån gillar att laga mat ute. Tillsammans lär och utvecklas även vi. Vår förhoppning är att föreningen kan vara en väg för framför allt för våra ungdomsledare att skapa nya kontakter nationellt och internationellt. Deras engagemang i 4H leder förhoppningsvis till att även de får möjlighet att växa och utvecklas.

Klockaregårdens 4H är verkligen en förening av och för sina medlemmar där vi tillsammans skapar samhörighet, lärande och utveckling.

Med varma hälsningar

Erika Ljung

2022-04-11

 

 

Från knatte till A-laget

Jag heter Oscar Landgren, är 20 år gammal och bor i Grebbestad och spelar fotboll i Grebbestads IF. Så länge jag kan minnas har jag alltid älskat fotboll. Jag började i Grebbestads IF som liten knatte med boll och lek och efter det var det bara fotboll som fanns i huvudet. På sommarloven bar det iväg till knattevallen så fort man vaknat. Där väntade alltid spelsugna vänner av samma skrot och korn. En av dessa var Victor Edvardsson som även han idag spelar i Grebbestads A-lag.

Oscar Landgren och Victor Edvardsson från Grebbestad IF som barn
Oscar Landgren och Victor Edvardsson
Oscar Landgren och Victor Edvardsson i Grebbestads IF
Oscar Landgren och Victor Edvardsson

Ett mål har alltid varit att en dag spela A-lags fotboll i Grebbestad tillsammans med mina vänner. När jag var 15 år gjorde jag min första andralagsmatch i division fem och därefter var jag mer eller mindre en del av andralaget. Jag utvecklades väldigt mycket i andralaget och efter sommaren 2018 fick jag chansen att vara med och träna med A-laget när de precis lyckats ta sig till division ett. Det var ett stort steg och spelet gick här mycket fortare. Man var tvungen att tänka på ett helt nytt sätt och verkligen vara på tårna. Hade du inte bestämt vart bollen skulle vidare innan du tog emot den, small det till och så var det bara att börja om. Det var väldigt roligt och utvecklande samtidigt som att man fick lära sig att ta kritik och lyssna på de äldre som spelat länge på högre nivåer.

I september 2018 gjorde jag min första A-lags match då jag fick åka med och möta Karlskrona på bortaplan. Nu skedde äntligen det som mitt lilla sex-åriga jag på den tiden ändå såg som ganska självklart. Vad han inte anade var de tiotusen timmar och ett oräkneligt antal hårda tacklingar som skulle till däremellan. Väl framme var det en otrolig känsla att springa ut på planen första gången i den ”stora” dräkten.

2019 blev jag fast uppflyttad i A-truppen och fick uppleva fotbollen i ett mycket seriösare perspektiv då målet var att ta oss tillbaka till division 1. Det var träningsläger utomlands och matchgenomgångar analyserades med video, något som jag tidigare inte upplevt. Jag satte snabbt upp nya mål och nästa blev naturligt, ingå i startelvan.

Inget händer av sig självt så jag gav allt jag hade på träningarna och satt på bänken i princip hela första året. Det blev några inhopp och mycket väntan på att få chansen från start. Jag vågade att ta för mig mer och mer och fick till slut chansen att spela från start. Efter den matchen kändes det som att tränarna fick ett kvitto på att jag höll nivån och det gavs snart fler chanser. Säsongen efter spelade jag nästan varje match och det kändes jag var nära mitt nästa mål med en ordinarie plats i startelvan.

Jag trivs i en roll med mycket ansvar och där jag är pressad att prestera och när Markus Svensson olyckligt drog på sig en skada förra året fick jag förtroendet att ta på mig lagkaptensbindeln.

Med förnyat förtroende från ledare och lagkamrater ser jag nu med glädje fram emot en ny säsong 2022 som lagkapten i Grebbestads IF. När jag nu ser tillbaka på den lilla envisa sexåringen som inte ville annat än att spela fotboll i varje vaken stund och inte såg några hinder eller begränsningar kan jag med glädje konstatera att vi än i dag på de flesta sätt är väldigt lika.

Oscar Landgren i Grebbestad IF matchställ
Oscar Landgren
Oscar Landgren från Grebbestad IF som barn
Oscar Landgren
Oscar Landgren från Grebbestad IF sparkar på en fotboll
Oscar Landgren

Vi ses på siljevi! / Oscar

2022-03-14

 

 

En krokig väg till Kville

Siv Svensson
Ett rött hus vid slutet av en grusväg framför en skog
Två bikupor på ett gräsfält
Nothäften i en hög

Hur hittade ni det här stället är ofta frågan vi får när våra vänner besöker oss för första gången. Vi bor på en liten grusväg 1,5 km in i skogen, till närmaste granne är det 600m. Hur hamnade vi här? Ja det kan man fråga sig, innan vi landande i Kville såg resan ut så här: Norrköping-Rom-Lissabon-Göteborg-Malmö-London-KVILLE.

Resan började 1983 och slutade i Kville 2007. Här hittade vi vårt paradis på jorden. 1999 bodde vi i London, där vi egentligen skulle vara i 3 år, men de tre åren blev till 8 för min del och 9 för min man. Vi kände att vi ville ha en fast punkt i Sverige under de tre åren och bestämde oss, efter en del letande, att köpa Grimslätt. Stället hade stått tomt i två år och det fanns en del att jobba med både utomhus och inomhus. Vi bestämde oss för att renovera köket och sen kan vi måla lite på tapeterna. Jag brukar säga att vi målar fortfarande lite på tapeterna.

Många av våra vänner undrade säkert hur vi kunde köpa det stället, men de såg inte vad vi såg. Möjligheten och det underbara läget. Livet i London var hektiskt både för min man och mig. Jag var engagerad i SWEA, som är en Internationell förening för svensktalande kvinnor bosatta utomlands. De sista åren i London var jag Internationell Ordförande i SWEA vilket innebar en hel del resande, eftersom organisationen finns över hela världen och har ca 7000 medlemmar. Vårt gemensamma andningshål blev Grimslätt dit vi åkte så fort vi hade tid och det blev många gånger på ett år.

Åren gick och 2007 bestämde jag mig för att flytta hem, jag hade fått nog av London och allt jagande över världen. Grimslätt blev ett självklart val. Sagt och gjort, jag tog mitt pick och pack, vinkade åt gubben och sa: Hoppas du kommer efter snart. Jag fick jobb hos Lars-Erik Askengren som mäklarassistent, en helt ny bransch för mig, som i mitt yrkesverksamma liv i Sverige jobbat inom polisen och SOS alarm i nästan 20 år. Det var ett kul jobb och mina minnen därifrån är god kamratskap och många härliga skratt. Jag lärde också känna bygden rätt så bra genom det arbetet.

Att sitta ensam i skogen på enslig gård, var helt otroligt skönt. Min mor som då levde var otroligt mörkrädd och sa till mig vid ett tillfälle: ”Du tittar väl under sängen innan du går och lägger dig”. ”Nej svarade jag, tänk om det ligger någon där, vad ska jag göra då”. Det var så skönt att slippa bilköer, tjutande sirener, och att inte behöva köra kvarteren runt på kvällen för att hitta en parkeringsplats. I Kville är det dock tunnsått med pubar, det kan jag sakna ibland. Christer kom hem ungefär varannan helg, vår bil gick som en spårvagn mellan Grimslätt och Landvetter. Hämtning sent på fredag kväll och lämning tidigt på måndag morgon. Tur att inte soppan kostade uppemot 20 kr liten då.

I London sjöng jag i kör och det ville jag absolut fortsätta med. Jag ringde upp Sven Alfredsson och frågade om det gick bra att börja sjunga med Ärter o Fläsk. På den vägen är det, nu har jag varit medlem i kören i 14 år, det kan ju tyckas som en lång tid, men man räknas väl fortfarande som en ”Rockie” i sällskap med körmedlemmar, som varit med nästa från starten 1975. Jag kände mig genast välkommen i kören och vi har fått många vänner genom den. 2008 när Christer också flyttade hem, blev även han en medlem i kören

Efter två år slutade jag arbeta hos Askengren och började arbeta som coach på Viktväktarna. Det passade alldeles utmärkt jag jobbade ca två till tre kvällar i veckan, hade min egen firma och träffade massor med trevliga människor. Men allt har ett slut, jag bestämde mig för att gå i pension när den tiden var inne. Då började jag fundera på vad jag ska göra nu?
Jag hade inhandlat ett växthus och börjat odla och odlingen har en tendens att bara öka, nu finns det även ett tunnelväxthus, pallkragar och friland. Gubben klagar på att han måste använda en machete för att komma fram i källaren när förodlingen tar fart i februari varje år. Men han äter gärna det jag odlar.

Min granne Bertil Berntson biodlare i många år, frågade mig vid ett tillfälle om jag inte skulle börja med biodling. Aldrig i livet blev mitt svar, jag är ju livrädd för getingar, då kan man väl inte bli biodlare? Men frågan hängde kvar och efter flera år när pensionen närmade sig tänkte jag: varför inte? Något måste jag ju göra. Sagt och gjort, jag anmälde mig till en kurs, köpte kupor av Bertil. Det blev en succé, jag fick mycket hjälp av Bertil de första åren, när jag stod helt villrådig vid kupan, rev mig i håret och inte förstod någonting. Då var Bertil bara ett telefonsamtal bort. Jag engagerade mig i Tanums Biodlareförening och har varit sekreterare i styrelsen i 5 år. De senaste åren har jag varit utbildningsansvarig i föreningen och håller i den teoretiska utbildningen tillsammans med Vello Römmel.

Vi har fyra söner, som vi träffar regelbundet och ett barnbarn på två år. Tre av sönerna bor i Göteborg och en i Nysätra utanför Norrtälje. Familj, odling, körsång och biodling. Vem sa att livet är trist och långtråkigt som pensionär? Inte jag. Just nu önskar jag att jag var minst 15 år yngre. Hur ska jag annars hinna med allt jag vill göra? Jo, man förlänger livet och blir 104, helt frisk och klar i knoppen. Önsketänkande? Ja, kanske det, men det kostar inget att önska.

Siv Svensson

2022-02-03

 

 

Bank – bank – bank!

En sparbank knackade på mina minnesluckor och jag öppnade försiktigt på glänt. Att skriva om några händelser från nyfödd till senior kan kanske ge lite perspektiv på tillvaron.

Livet började dramatiskt med en oförberedd resa från Uddevalla BB mot Smögen 1943 då jag blev förväxlad med en fiskarflicka. Det uppmärksammades i Gravarne innan färjan lämnade kajen och jag fick återvända med hennes förskräckta mormor till Uddevalla. När sekretessen hävts efter 70 år kunde flickan bekräfta händelsen i ett brev från Göteborg. Livet hade säkert blivit bra även som fiskare men nu blev jag bonde med annan dialekt, mest tack vare att vi hade olika kön och att misstaget därmed upptäcktes.

Skulle då livet bli den lekstuga som kan befaras där yngste sonen i en syskonskara på fyra kan betraktas som skrabekaga som vi säger i Bohuslän. Att ta över gården som sjunde generationen sedan 1724 var inte självklart .
Bli bankman, sa mor, de står ofta för utbildningen
- Bli vad som hest men inte bonde, sa de äldre bönderna i bygden i slutet av 1960-talet då politikernas rop på effektivisering av jordbruket ekade mellan de bohuslänska bergen. Som sjuåring tog jag mina läckande fröpåsar i en dragkärra och flyttade med mina föräldrar 500 m västerut till Hjälpesten Västergård i Kville – bonde ville jag bli!

En skolgång med mycket varierat resultat väntade. Jag lämnade hembygden några år och blandade studier med praktiskt arbete, först i feodal sörmländsk miljö, som författaren Sven Delblac så bra skildrat i boken Hedebyborna. Tre kronor i timman var lönen på Tullgarns Kungsgård men jag fick då stå för maten och okunskapen själv. Men även erfarenhet av självbelåtenhet och godmodig skånsk bondetradition ingick i utbildningen. Omväxlande arbetsuppgifter hos olika arbetsgivare i Västergötland var lärorikt på många sätt. I en tid när miljörörelsen tog fart efter Rachel Carsons debattbok ”Tyst vår” arbetade jag på Statens Växtskyddsanstalt i Skara som assistent med forskning och rådgivning om jordbrukets bekämpningsmedel. I den vevan förbjöds DDT i Sverige. Jag kunde även knyta nyttiga kontakter inom forskarvärlden.

På I17 i Uddevalla lärde man sig hur man inte skall bemöta människor. Däremot att man som militärkock vågade närma sig köket senare i livet var positivt.

En man som tittar ut från ett ladugårdsfönster
Litet barn vid lekstuga

Så kom kärleken in i livet. Under utbildningen vid Ulfhälls lantbruksskola i Strängnäs dök det upp en pigg och söt lärarinna vid en dans i Roggeborgen. Samma plats där Gustav Vasa valts till kung 442 år tidigare. Allt förändrades för honom liksom för oss livet ut.

– Nu får du komma hem pôjke - lagårn ramlar ner, sa far. Och så blev det 1967. Jag gjorde som bonden hos skämttecknaren ”Staffans Stollar” när mjölkpriset var för lågt
– Jag säljer korna och gifter mig med en lärarinna! Därmed fick den nuvarande Sparbankschefen lära sig både läsa, skriva och räkna av en inflyttad ”Södertäljekringla”.

Ett 50-årigt bondeliv hade tagit sin början. Devisen ”odla är att leva” fick testas i praktiken, men även odlandet av intressen utanför gården fick plats. Vårt samhällsintresse och nyfikenhet på andra länder kryddade vårt liv.  Lottas levertransplantation för 30 år sedan präglade förstås vår tillvaro. Att balansera på eggen mellan liv och död var påfrestande för alla. Men allt gick bra.

Så har då två söner och åtta barnbarn tillkommit genom åren som berikat tillvaron. Båda familjerna har bosatt sig på gården och sett till att släktgården lever vidare. Med hjälp av Bohusläns arkeologiska historia och nytänkande inom jordbruket går det tydligen att försörja sig i hembygden. Den bibliska metaforen ”allt kött är hö” har praktiserats i verkligheten. Då kan landskapet hållas öppet, biologisk mångfald och kolinlagring stimuleras - kött blir gôtt även för miljön!

”Jag är hö-avlönad - SACO-n” var en slogan vid en demonstration bland bönder på 80-talet. Det har nästan blivit en ovana hos mig att leka med ord när något skall belysas eller debatteras.

Äldre, svartvit bild på en ung Lotta
Höbal

Ett annat exempel på ett humorbaserat inlägg i EU-debatten var när Dick i Säm och jag introducerade en alternativ valuta på karnevalen i Grebbestad. Eftersom bönder är vana att göra affärer med kossor borde valutan heta E`KU. Våra ”sedlar” kunde användas med individuell kurs på en humoristisk marknad. Med tiden gick dock EU över till en barnsligare variant kallad EMU.

Jag har sedan 1984 intresserat mig för överanvändningen av antibiotika till folk och fä, vilket är en betydligt allvarligare fråga.  Förenklat uttryckt: Penicillinet biter inte längre. De flesta beslutsfattare nonchalerar frågan världen över. Det får stora konsekvenser för framtidens vård. Inom svensk djurhållning har vi kommit längst inom EU efter uppbackning av bönderna själva.  Mycket har förbättras i Sverige, men fortfarande förbrukar vi människor i landet sex gånger mer antibiotika än till våra djur – ofta i onödan. Internationella åtaganden måste till.

Mitt eget pedagogiska grepp kallar jag ”Påskupproret” som visar att resistenta bakterier förökar sig genom mutation när andra slås ut. För den som lyssnar berättar jag gärna på möten om detta framtidshot som kallas ”den tysta pandemin”. Tyvärr är andra hot i ropet och få lyssnar på sunt bondförnuft.

E Ku-valutan, en påhittad valuta
Godispåskägg

Som senior har man frihet att minnas svårigheter och glädjeämnen genom att öppna minnesluckor på glänt och kanske förse någon med en aha-upplevelse eller möjligen ett leende.

Dagens modeord är hållbarhet – gäller det även digitalisering, tro?
undrar Claes Toreld, bonde emeritus.

2022-02-01

En del av bloggens både material och uttryckssätt kommer från Claes skrift ”Minnes…luckor” som skrevs i anslutning till kursen ”Skriv ditt liv” anordnad 2019 av SPF Seniorerna Kvillebygden.

 

 

Bild på man som knappar på sin mobiltelefon

Man vet aldrig vad som kan hända...

...eller...

...hur en lång och krokig väg genom livet har lett till Hamburgsund

Silvrig volvo med ARNOLD på registreringsskylten

Nu har ett nytt år, 2022, just börjat, och vid nyår ser man väl ofta framåt med förhoppningar om ett kommande lyckosamt år, och man ser kanske också tillbaka på gångna tider. Det kan vara med nostalgi och saknad men också med tacksamhet. Jag har fått ta över stafettpinnen i Bohusbloggen efter två bekanta. Båda två tycks veta, hur de ska definiera sig själva. Leif Karlsson beskriver sig som en inföding i Bottna, och Håkan Vikstål kallar sig en smålänning i förskingringen. Själv kan jag inte komma med en närmare definition av mig själv än sydvästsvensk.

I sin diktcykel ”Strövtåg i hembygden” skrev Gustaf Fröding

”Och här är dungen, där göken gol,
små töser sprungo här
med bara fötter och trasig kjol
att plocka dungens bär,
och här var det skugga och här var sol
och här var det gott om nattviol,
den dungen är mig kär,
min barndom susar där.”

Var susar min barndoms dunge? Jag har alltid undrat, hur det skulle ha varit att bo kvar i den trakt, där man växte upp, där man har kvar barndoms- och ungdomsvänner, kanske arbetskamrater, och där man inte minst har kvar sina egna, förtroliga ställen. Jag är avundsjuk på dem som har det så, på dem som verkligen vet, var de har sin hembygd. Men så kommer jag att tänka på alla de människor, som varit tvungna att lämna sina hem och sina länder, och som kanske genom fruktansvärda omständigheter har mist alla sina familjemedlemmar och sina närmaste. Genom hela historien har det hänt, att människor tvingats bort från sina hem och från det invanda livet för att ensamma hamna i ett helt nytt och okänt land. Många har trots sin bakgrund kunnat leva vidare och skapa sig ett nytt liv. Det måtte vara starka människor. Med tanke på det här, ska jag nog vara glad över att åtminstone kunna kalla mig helt och hållet sydvästsvensk.

Min mamma växte upp i Linköping, min pappa kom från Uddevalla, och själv föddes jag mellan de där städerna, nämligen i Karlsborg. Ja, jag är född på Garnisonssjukhuset, precis utanför fästningsmurarna, och är alltså född i Västergötland. Pappa arbetade vid flygvapnet, och för att stiga i graderna hände det, att man måste söka arbete vid någon annan flygflottilj. Jag kan knappast räkna mig som västgöte, för när jag var omkring två år gammal, gick flytten till Halmstad. ”Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv”, sjöng Edvard Persson en gång i tiden. Själv skulle jag kunna säga, att jag har bott vid och på en flygflottilj under större delen av mitt liv. Vårt bostadskvarter i Halmstad låg fritt och vackert norr om själva stadskärnan, mellan sjukhuset och flottiljen, F 14. Det låg vid foten av Galgberget. Bergsområdet med den planterade, välskötta skogen inbjöd till många härliga strövtåg. Det fanns ingenting skrämmande där, trots att det ödesdigra namnet ju berättade om att stadens avrättningsplats en gång funnits där. Från några ställen på berget, och då särskilt från utsiktstornet, kunde jag se ut över stadens röda tegeltak som skymtade mellan trädkronorna. Den utsikten tyckte jag mycket om. Halmstads egen skald, Fredrik Vetterlund, kände tydligen samma sak, när han för drygt hundra år sedan skrev:

”Minns du, när den höga julidagen
sjönk mot västerhavets gyllne vatten,
huru valvet vidgades i renhet,
och du såg i västerns salar ut?
Hemmets stad, som glänste upp ur grönskan,
log omkring dig som en lycklig droppe,
fylld av kvällens sol.”

Var det någonstans som min barndoms dunge susade, så var det väl där. Men det är så länge sedan nu. Det är ju just under barn- och ungdomsåren som livet börjas formas, som tillvaron vidgas, och man upptäcker världen och människorna runt omkring sig. Jag undrar ibland, hur det skulle kännas att som vuxen få leva kvar i den världen? Men allting förändras, människor och platser, på både gott och ont, så vem vet …

Något som så småningom kom in i min värld var musiken. Mamma sjöng barnvisor för mig, och pappa spelade gitarr och sjöng bland annat mycket av Evert Taube. I Halmstads Kommunala Flickskola, där jag gick i fem år, spelade vår musiklärare klassisk musik, som han berättade små historier kring för att göra musiken mera lättsmält för oss flickor. Om sommarkvällarna spelade F 14:s musikkår i den vackra Norre Katts park. På den tiden, på 50-talet, fanns den gamla sommarrestaurangen med sina glasverandor kvar. Runt musikpaviljongen var det vackra blomsterplanteringar, mässingsinstrumenten blänkte i kvällsbelysningen, musikerna var stiliga i flygvapnets mörkblåa uniformer och sommarens vita skärmmössor, och orkesterledaren hade vita handskar på sig, när han ledde musikanterna i marscher, valser och operettmelodier. Det där var någonting att njuta av och prata om för två fnissiga tonårstjejer.

Efter fjorton fina år i Halmstad gick flytten tillbaka till Västergötland, denna gång till F 7 Såtenäs. Där fick även min mamma arbete - på en expedition i kanslihuset. Under åren i Halmstad hade de första jetplanen kommit - jag kommer särskilt ihåg J 28 Vampire med dess delade stjärtparti och karakteristiska, visslande ljud - och på Såtenäs hade vi verkligen de nya jetplanen nära oss. Jag minns inte, att vi fick några fönsterrutor krossade, men det hände ibland, att vi var tvungna att rätta till tavlor som hoppat på sned vid någon ljudbang, sådana som uppstod då flygplanen flög fortare än med ljudets hastighet. Vi bodde i en tjänstebostad inne på flottiljområdet, och jag åkte buss på slingrande byvägar till skolan i Lidköping, där jag året efter flytten tog realexamen och sedan gick tre år på gymnasiet. Några av mina välmenande klasskamrater i Lidköping försökte lära mig genuin västgötska, men det var det ingen som lyckades med. Mitt favoritämne var svenska, medan matematik, fysik och kemi inte alls var populärt. Vid realexamen fick jag AB i matte, men sedan dalade betyget år för år på gymnasiet, och i mitt studentbetyg står det C. Ja, jag kände nästan rent fysiskt, att det inte fanns plats för flera matematiska formler i min hjärna. Det var fullt där. Jag blev trots allt godkänd, och när jag senare på examensdagen mötte min rektor, sa han: ”Nu gav du dig allt ut på bra djupt vatten. Lova mig, att du aldrig kommer att undervisa i matematik.” Det var ett löfte, som jag senare inte höll.

Det var skönt att slippa stanna kvar i Lidköping och gå om, för nu var det dags att flytta igen. Den här gången blev F 10, Skånska flygflottiljen, strax utanför Ängelholm mina föräldrars arbetsplats. Där stannade de tills de pensionerades, och det är i Skåne jag har bott den längsta tiden av mitt liv, närmare bestämt i 47 år. Vi flyttade in i en nybyggd villa i Skälderviken, Ängelholms nordligaste stadsdel, sommaren 1963, och på hösten började jag att läsa vid Lunds universitet. Jag läste Nordiska språk och Litteraturhistoria men hade inte funderat så mycket över mina framtidsplaner. Och man vet aldrig, vad som kan hända …

På jullovet 1963 – 64 råkade jag träffa en ung engelsman på besök i Ängelholm, Andrew (Andy) Kempton. Vi sågs några gånger och trivdes i varandras sällskap, och när han lämnade Sverige, uppehöll vi bekantskapen genom att brevväxla.
När det blev sommarlov, åkte jag till England, till trakten norr om Dover, där han arbetade som kock. Han föreslog, att vi skulle gifta oss, och till slut lät jag mig övertalas. Man kan säga, att jag för andra gången i mitt liv gav mig ut på djupt vatten, när jag tänkte: ”Går det, så går det.” Vi vigdes på någon sorts kommunalt kontor i Dover. Prästen i min hemförsamling blev förvånad, när jag visade honom papper på att jag gift mig i England men sa, att han ju då måste skriva in mig som gift i kyrkboken. Andy fick snart arbete i Sverige men blev lika fort av med det, och han gav sig ner genom Europa för att söka lyckan längre söderut. Till slut hamnade han i Sydafrika. Den korta tid vi hade levt tillsammans, hade vi bott hos mina föräldrar. Vi hade egentligen ingenting gemensamt, inget eget hem, inga ägodelar och inga barn. Tiden gick, och jag tyckte, att det inte var någon idé att vara gift med en man som jag aldrig träffade, så jag ansökte om skilsmässa. Eftersom jag som svensk medborgare ville skiljas, och Andy som engelsk medborgare inte ville det, tog det tre år, innan den svenska skilsmässan gick igenom. Jag blev skild från honom, medan han fortfarande var gift med mig. Efter ytterligare något år fick jag ett brev från honom, där han bad om mina skilsmässodokument. Han ville gifta om sig. Jag skickade kopior på mina svenska papper och hoppades, att de skulle hjälpa honom. Jag hörde aldrig av honom sedan och undrar ibland, om han verkligen kunde gifta om sig, eller om han fortfarande går där nere i Sydafrika och är gift med mig. Det enda jag har kvar efter honom är mitt efternamn.

Under tiden hade jag sökt in på seminariet i Landskrona, och efter två år där fick jag mitt examensbevis med titeln småskollärare. Jag hade besökt Perstorp i norra Skåne några gånger tillsammans med en bekant, och när jag fick arbete där höstterminen 1967, tackade jag ja till det. Jag fick också erbjudande om en tjänst i Halmstad, min barndoms stad, och har alltid undrat över, hur mitt liv skulle ha blivit, om jag hade flyttat dit i stället. Ja, vad är det som styr våra liv - ödet, slumpen, vår fria vilja? Vad skulle ha hänt, om man hade tagit andra vägar vid alla de vägskäl man stått vid under livet? Tanken svindlar, men man får ju aldrig veta … När jag började arbeta som klasslärare på lågstadiet, stod det en tramporgel i varje klassrum, och skoldagen inleddes med en psalm och en bön, i regel ”Din klara sol går åter opp” och ”Gud som haver barnen kär”. Mina snälla elever tyckte, att jag var duktig, när jag hjälpligt kunde spela psalmen med två fingrar. Barnen var lika uppmuntrande, när jag ritade något på ”svarta tavlan”, som verkligen var svart på den tiden. Man skrev med vita kritor och målade ibland med fyrkantiga, dammande färgkritor. Man sa inte du till barnens föräldrar, utan det fick bli ”Fru Andersson” och ”Herr Johansson”. Det blev mest ”fruande”, för det var inte så många pappor som besökte skolan. Ja, det var på rullbandspelarnas, bildbandens, de stora och komplicerade filmprojektorernas och de blåa spritstencilernas tid. Tekniken har verkligen utvecklats sedan dess, och mina första elever har om några år hunnit bli pensionärer.

Perstorp är en plats med vackra omgivningar, med sjöar, dammar och stora bokskogar. De som arbetade i skolan där, trivdes i regel och stannade länge. Själv arbetade jag i Perstorp i 41 år, först som klasslärare på lågstadiet, där jag hade eleverna i alla ämnen. Efter omkring 20 år övergick jag till att undervisa i svenska som andraspråk på låg- och mellanstadiet och träffade då elever med mycket olika bakgrund. Arbetskraftsinvandring hade egentligen funnits i Perstorp sedan slutet av 1600-talet, då tyska glasblåsare kom till Skånska glasbruket, och när Skånska ättikfabriken (nuvarande Perstorp AB) startade i slutet av 1800-talet, kom det också en del tyskar till orten. Det var kanske vanan vid främmande inslag i befolkningen som gjorde, att det sällan var bråk mellan infödda Perstorpsbor och invandrare. Den första större flyktinggruppen som kom under mina år i skolan var assyrier/syrianer. En dag var de plötsligt borta, och man fick höra, att de allesamman hade flyttat till Södertälje. 1979 kom de så kallade båtflyktingarna från Vietnam. Några var vietnameser, men de flesta var kinesättlingar och talade det kinesiska språket kantonesiska. Barnen var ambitiösa, flitiga och positiva, och de lyckades bra i yrkeslivet senare. Så kom chilenare och så småningom människor från det som man ibland kallar forna Jugoslavien. Jag hade också elever med andra hemspråk, norska, danska, tyska, holländska, polska, engelska. Det var roligt och givande att träffa barn med så olika bakgrund.

I Perstorp mötte jag Arnold, som blev min första sambo. Trots att han var 27 år äldre än jag och 56 år, när vi träffades, fick vi 32 sköna och roliga år tillsammans. Ett gemensamt intresse blev äldre bilar, Mercedes 180 och 190, de så kallade bullmercorna, och veteranmotorcyklar - i vårt fall DKW från 1930-talet. Det var samma slags fordon som Arnold hade ägt tidigare. Eftersom vi behövde plats för våra bilar, flyttade vi en och en halv mil till Ljungbyhed, där vi köpte ett äldre hus med flera garageplatser. Ja, så hade jag då hamnat vid en flygflottilj igen. Flottiljens skolflygplan, Sk 60, brukade starta och landa rakt över vår trädgård, men de väsnades inte så mycket, så det kändes bara trevligt med närheten till flyget. Man kan säga, att Arnold var en naturbegåvning, då det gällde gamla bilar. Vår äldsta Mercedes, en 180 från 1954, blev klassad som veteranbil, och en 190 från 1961 kunde jag köra till arbetet i Perstorp med i 16 år. Den bilen hade vi köpt för 250 kronor och själva renoverat och lackerat om.

När mina föräldrar dog med ett års mellanrum i slutet av 1990-talet, ärvde jag deras hus i Skälderviken, och efter 20 år i Ljungbyhed flyttade vi dit år 2000. Arnold hade drabbats av förändringar i gula fläcken och kunde inte arbeta så mycket med våra gamla bilar, så vi var tvungna att sälja dem och skaffa en lite nyare bil. MC:n, en DKW 250 cc från 1938, fick följa med till Skälderviken. Jag körde på den ibland och fick trampa 10 – 15 gånger, innan den gick igång med ett knattrande och smattrande och i ett moln av blå rök. Det var ganska mycket olja i bränsleblandningen, så den skulle nog inte kunnat klassas som miljövänlig. En fredagseftermiddag i december 2004 hittade jag Arnold död på sängen, när jag kom hem från skolan i Perstorp. Vår läkare, som kom efter någon timme, skrev ”Ålderdomssvaghet” på dödsattesten. Jag minns, att jag uppskattade och var tacksam över alla de bevis på deltagande som jag fick genom brev, kort, telefonsamtal, en medkännande blick, en vänlig nick, en klapp på armen… Jag förstod då, att man nog inte ska vara rädd för att visa sitt deltagande för dem som sörjer. Många, som har mist någon kär anhörig eller vän, kanske både vill och behöver tala om den som har gått bort. Sorgen, saknaden och känslan av ensamhet var stark. På Arnolds gravsten lät jag även rista in mitt eget namn och födelsedatum. Under våra namn står några ord från folkvisan ”Jag vet en dejlig rosa”:

”Må de få komma samman
med hjärtans fröjd och gamman
som längta till varann.”

Ja, jag var helt övertygad om att jag skulle få sitta ensam och sörja i Skälderviken resten av mitt liv. Jag hade besökt Bohuslän många gånger med mina föräldrar och senare med Arnold, men nu var jag säker på, att jag aldrig skulle komma dit igen. Det kändes vemodigt. Någon hade skickat mig ett stort, avlångt vykort med Uddevallabron på. Jag tittade på det ibland och tänkte, att den där bron kommer jag aldrig att få se i verkligheten. Men man vet aldrig, vad som kan hända …

En dag på våren var jag ute och åt tillsammans med några goda vänner. Vi brukade träffas vid veckosluten, och nu skulle vi till ett ställe, som var nytt för oss, Hillesgården mellan Ängelholm och Klippan. I restaurangen satt en man och spelade lunchmusik på piano. Det var behaglig musik, gamla kända evergreens, och han spelade tillräckligt högt för att musiken skulle höras, men inte högre än att man kunde samtala utan att behöva höja rösten. Det kändes trevligt och riktigt lyxigt att ha levande musik till maten. Jag minns, att han bland annat spelade ”A Nightingale Sang In Berkeley Square” och ”Streets of London”. När jag bytte några ord med honom om musiken, tyckte jag mig höra en antydan till dialekt, och jag frågade: ”Är du från Göteborg?” När han log och svarade: ”Ja, det hör la du”, hände precis samma sak för mig som för vår kung och Silvia - det sa ”Klick”! När jag frågade pianisten efter hans namn, och han presenterade sig som Stig-Göran, tyckte jag, att det var ett ovanligt, ett nästan lustigt namn. Många av hans släktingar och bekanta kallade honom Göran, men för mig förblev han alltid Stig-Göran. Även om saknaden efter Arnold fanns med mig, började ändå en strimma av glädje och hopp komma tillbaka i mitt liv. Jag kände, att jag inte var så ensam längre. Stig-Göran, som ”bara” var 11 år äldre än jag, bodde och arbetade ideellt på Hillesgården och hade inte så mycket tid att vara därifrån. En dag nämnde jag för honom, att jag inför sommaren funderade på att skaffa båt, kanske en liten eka att ta mig fram på Rönne å med. Rönne å är vattendraget som rinner genom Ängelholm för att sedan rinna ut i havsviken med samma namn som stadens norra del, Skälderviken. ”Ska du ha båt, ska det vara en segelbåt”, sa Stig-Göran bestämt, och så blev det. Jag hade seglat en del med mina föräldrar, både på Skälderviken och i Bohuslän, och jag visste, att jag tyckte om det. Jag hittade till slut en båt, som var precis som en mindre segelbåt ska vara, tyckte jag, en vackert mörkröd Amigo 23. En av mina kolleger köpte strax efteråt en öppen Saab, och hon sa till mig: ”När du kunde köpa en segelbåt, så kunde väl jag köpa en Saab Cabriolet, som jag alltid har drömt om.” Det var roligt att på så sätt ha hjälpt till att infria någons drömmar. Jag tog några segellektioner, Stig-Göran hjälpte mig med förtöjningar, som gjorde det lätt att kasta loss och att lägga till vid min båtplats i hamnen, och sen var det bara att ge sig ut på Skäldervikens vatten. En annan båtägare spände en dag ögonen i mig och frågade: ”Kan du navigera?” När jag svarade, att jag inte kunde det, sa han, att jag minsann inte borde få ge mig ut. Men i Skälderviken finns det inga öar, skär och grund, utan hela den vidsträckta vattenytan är platt som en pannkaka. Det enda man kan göra är att segla fram och tillbaka, slå och kryssa. Efter några år flyttade Stig-Göran hem till mig, och efter ytterligare en tid köpte vi ännu en båt, en Olle Enderleinritad Arietta 31, kallad Millan. Millan hade några somrar sin båtplats i södra Bohuslän, och när det blev höst seglade vi upp henne till Hamburgsund, där Stig-Göran hade sin dotter och hennes familj. Bilresorna mellan Skåne och Hamburgsund blev tätare, och vi började att titta på hus som var till salu här uppe. Det var först mest på skoj, men när vi hittade en villa, som vi tyckte skulle passa oss, bestämde vi oss för att bli Hamburgsundsbor, och sommaren 2010 flyttade vi hit. När de hörde, att vi skulle flytta till norra Bohuslän, utbrast mina före detta kolleger. ”Ska du flytta så långt bort! Men du kan ju alltid flytta tillbaka, om du inte skulle trivas.”

Det är visserligen roligt att då och då åka ner till Skåne och träffa goda vänner där, men att flytta tillbaka … Jag vet inte vart det skulle bli i så fall. Perstorp är vackert, men inte vill jag byta kusten mot inlandet. Och Ängelholm är en charmig liten stad, men den känns ändå inte som ”min” stad.

Stig-Göran var inte bara en god pianist, utan han hade också en vacker sångröst, en tenorstämma. Nere i Skåne sjöng vi i ett par körer, och när vi hade flyttat hit, började vi i den numera nedlagda Gaudiakören i Hunnebostrand. Så småningom gick vi med i pensionärsföreningen SPF Kvillebygden och i dess sångkör, Kville Singers. Bekantskapskretsen vidgades efter hand. Vi hade ju Stig-Görans släktingar, och vi lärde känna grannar, körmedlemmar och en del människor i SPF-föreningen. Vi hade två segelbåtar och hyrde ibland ut den större, Millan. Då kunde vi själva ta en tur med Amigon. Stig-Göran, som hade seglat sedan barnsben, var en mycket skicklig seglare, och jag klarade mig någorlunda bra. Men det var han som kunde navigera, och jag lät gärna honom ta hand om rorkulten och satt själv och betraktade landskapet  -  himlens, havets och klippornas skiftningar.

En man och en kvinna spelar fiol och piano

Det blev många fina kvällsturer runt Hamburgö, ofta motsols. Att gå norrut i sundet, komma ut på fritt vatten, hissa segel, stänga av motorn och sen glida fram tyst och lugnt  -  ja, det var en njutning. För omkring fyra år sedan fick Stig-Göran en cancertumör, som sjukvården inte kunde klara av trots många strålbehandlingar, och så blev jag då ensam för andra gången efter 13 fina år tillsammans. Jag lyckades så småningom sälja båtarna, men jag saknar dem, min seglarvän och våra gemensamma båtturer mycket. Skulle jag ha behållit Amigon? Att ge sig ut ensam skulle kanske inte kännas lika bra, som när vi var två. Och jag kan ju förresten inte navigera. Jag fick behålla Stig-Görans bil, och den personliga registreringsskylten, ARNOLD, som jag har haft sedan år 2004, hamnade nu på den. Bilen och skylten påminner om två bra förhållanden med två fina män.

HAMBURGSUND - EN LISA FÖR SJÄLEN! står det på välkomstskyltarna vid infarterna till samhället. Ja, Hamburgsund är ett bra ställe att bo på. Människorna är i regel glada, vänliga och positiva, och naturen är som på så många andra ställen i Bohuslän både omväxlande och vacker, både karg och lummig. Har man inte kvar sin barn- och ungdoms platser, hittar man här lätt andra som kan bli favoritställen. För min del lockar havet mera än skogen. Veddö och Kolmyrarna är bland de platser som jag gärna återvänder till. Tjurpannan har jag kvar att utforska. Jag har bara sett området från sjösidan vid segelturer, när vi passerade klipporna och fyren med det intressanta namnet Väcker. En plats som inte ligger vid havet nu längre, men som en gång gjorde det, är hällristningsområdet vid Torsbo. Promenaden från parkeringen till hällarna går genom vackert jordbrukslandskap, och om man har sällskap med en god vän där, är det lätt hänt, att naturen och ”historiens vingslag” inspirerar till lite djupare samtal än de vardagliga. På vägen till ristningarna passerar man några äldre, rostiga jordbruksredskap på en stenhäll. Av en bekant har jag fått höra: ”Där bodde min mormor. Hon hade 11 barn. Hon brukade stå vid spisen och skära upp bröd till dem som satt och åt. Själv stod hon alltid vid spisen, när hon åt.” En sådan historia gör att platsen känns mera levande, när man går förbi.
Väl framme vid ristningarna kan man se några särskilt intressanta bilder, bland annat Bohusläns längsta ristade skepp, 4,5 meter långt, och ett träd, vilket är en ovanlig ristning.

När jag vill komma riktigt nära vatten och båttrafik om sommaren, brukar jag besöka Sote kanal. Några hundra meter söder om brovaktsbyggnaden kan man gå ner till en öppen plats i jämnhöjd med vattnet. Där är man så nära kanalen och de förbiglidande båtarna, att man skulle kunna prata med folket ombord. Det får duga, nu när jag själv inte längre kan komma ut på de där idylliska och trevliga kanalfärderna. Med en campingstol, lite matsäck och några korsord har jag fått många fina eftermiddagstimmar där.

Vacker natur och fina omgivningar är något att vara tacksam över, men inte mindre viktig är kontakten med andra människor. Även om jag lever ensam, har jag människor omkring mig, Stig-Görans släktingar, grannar, goda vänner och mer eller mindre nära bekanta. SPF Kvillebygden är en livaktig förening, som har trivsamma och intressanta månadsmöten och aktiviteter. Jag har några uppdrag där, bland annat i kören, Kville Singers. ”Sången ädla känslor föder, hjärtats nyckel heter sång”, ja, det kan gälla både sångare och åhörare. Kören har haft två uppskattade framträdanden i vinter, en julkonsert i Fjällbacka kyrka och ett Lucia- och julprogram vid SPF-föreningens grötfest.

Välkomstskylt i Hamburgsund med slogan "Hamburgsund - en lisa för själen"
Luciatåg på SPF-föreningens grötfest

Före pandemins utbrott fanns ”Träffpunkt Hamburgsund”, något som Tanums kommun stod för. Man kunde vara med på bingo, enkel gympa, musikstunder och träffar, där vi diskuterade olika ämnen.  Elisabet, som ledde mötena och ordnade med fikastunder, var glad, idérik, duktig och omtyckt. De träffarna ligger tyvärr nere nu, men vi är många som hoppas, att de ska kunna komma igång igen så småningom.

Svenska kyrkan står inte bara för gudstjänster utan har också andra aktiviteter, dit man är välkommen, även om man inte hör till de flitigaste kyrkobesökarna. Man kan bland annat vara med på soppluncher, på andakts- och fikastunder och sist men inte minst på promenader med efterföljande fika i Kyrkans vandringsgrupp. Jag gick med i vandringsgruppen, när jag blev ensam, och det är någonting, som jag verkligen är glad över. Vi är en samling glada ”tanter” och även några ”gubbar”, som träffas en gång i veckan och tar en promenad på omkring en timme i samhället. Några går lite fortare och längre, och några tar det lugnare. Ja, de som inte orkar gå alls kan komma direkt till gemenskapen vid kaffebordet. Eva, som lett gruppen i flera år, pensionerades för drygt ett år sedan, men hon trivs så bra hos oss att hon nu kommer tillbaka till sin förra syssla. Det är vi alla glada över, så uppskattningen är ömsesidig. Vår duktiga, positiva och omtänksamma ledare ser till att alla blir sedda, och att alla känner sig välkomna. Ibland stiger sorlet högt vid fikastunden i kyrkans lokal på Ankaret, och ibland lyssnar man på varandra, när en i taget får komma till tals. Alla ska få säga sitt. Man kan ana många erfarenheter och människoöden i vår grupp.

Vi var en mindre skara som promenerade även när restriktionerna var strängare under det första pandemiåret, och vi upptäckte, att det faktiskt gick att fika utomhus hela vintern. Ja, det gick också bra att sjunga utomhus, och utanför fastigheten Sjökanten i Hamburgsund började vi att ha allsångsstunder för att fira olika högtider och årstider. Stein, som arbetat som  kyrkomusiker, är också en pensionär som gärna kommer tillbaka ibland, och han ackompanjerar vår sång på dragspel tillsammans med två andra glada dragspelare, Sven och Jan-Erik.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Pensionärer har allsångsstund i Hamburgsund
Pensionärer har allsångsstund i Hamburgsund

”Man har inte roligare än man gör sig”, sägs det, och även om uttrycket kanske är slitet, så är det ju sant. Att häromåret göra en almanacka med Hamburgsunds egna kalenderflickor, det vill säga några av vandringsgruppens damer, var verkligen roligt. Vi fick god hjälp av ortens tryckeri, som till och med kunde ordna en ”äkta” spillånga till mig, Fröken November.

En kvinna står på en brygga och håller upp en plattfisk med Hamburgö i bakgrunden

Här på bilden har jag Hamburgö med den vita lilla kyrkan i bakgrunden. Även hemifrån kan jag se kyrkan, fast ur en annan vinkel, och jag kan varje lördag höra helgmålsringningen från klockan i tornet. Den fria utsikten från mitt köksfönster ner mot husen på Skäret, bort mot Hamburgö och mot Valberget bakom Strandbackevägen har efter mina snart 12 år i Hamburgsund blivit något som jag uppskattar och tycker om. Ja, det känns som ”hemma” här.

Jag inledde mitt skrivande med en dikt av Gustaf Fröding och avslutar det med några ord av Hjalmar Gullberg, ”Människors möte”. Ja, människor är viktiga, antingen det är nära vänner eller någon man möter flyktigt. På en liten ort som Hamburgsund är man inte så anonym. När man går ut, möter man ofta människor som man känner igen och hälsar på, på gatan, i vår ICA-butik, Skutan... ”Byta ett ord eller två ...” Ja, även flyktiga möten är värdefulla och kan göra, att man känner sig hemma.

”Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas i fred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.”

Christel Kempton

2022-01-19

 

 

En smålänning i förskingringen

Bild på en vacker dekorerad skylt som det står Fåglekärr på

Leif Karlsson skrev, i förra bloggen, om hur en inföding upplever sin hembygd, i hans fall Bottna. Jag däremot är sedan 10 år en inflyttad smålänning och bor nu permanent i en by som heter Fåglekärr, en kilometer från Grindmotet, längs ut i Tanums kommun och bara någon kilometer från Munkedals kommun. På avstånd kan vi se sex vindkraftverk och höra bruset från E6:an, livsnerven mellan Göteborg och Oslo.

 

Jag är inte helt obekant med den här bygden och jag räknar mig inte som badgäst. Min sambo I-L är född och uppvuxen i byn. Sedan slutet av 1960-talet har jag besökt Kvillebygden på loven. Ja, jag har varit lärare under mitt yrkesverksamma liv. När jag utbildade mig som lärare på Lärarhögskolan i Göteborg var det tre skäl som lockade; juni, juli och augusti. Så det har blivit en hel del besök här.

Här i byn har flera bönder drivit sina små jordbruk. Gårdarna har varit i bruk i hundratals år. Med ålderns rätt har bönderna lagt ner jordbruken och markerna har arrenderats ut. De senaste åren har det skett en ordentlig föryngring här, dock inte så mycket för att vi har flyttat hit. Fyra unga familjer har bosatt sig här. De har renoverat och rustat upp gårdar, två av dem har tillhört deras mor- eller farföräldrar, och ett par har byggt nytt. Det finns sju barn i åldrarna 1 till 5 år. En ljus framtid för byn.

Plansch på Karl XII

Det skojas om att öppna en friskola. Det finns redan två passionerade … förlåt … skall vara pensionerade lärare i byn. Allt är klart, det finns ett ledigt hus, där en gång i tiden en affär var inrymd. Det är bara att plocka fram griffeltavlorna och hartassarna. Jag har några gamla skolplanscher på vinden. Karl XII:s likfärd kan passa bra på någon historielektion.

Karl XII lär har ridit genom landskapet på sin väg till Fredrikshald. Många hembygdsföreningar kan med stolthet visa skrevor och klyftor där han ridit fram. Sant eller falskt? Likfärden lär dock ha gått genom våra bygder till Uddevalla.

Fåglekärr har också en internationell prägel. Ett danskt par har sedan många år ett fritidshus. De har verkligen hittat sitt smultronställe. De är ofta här och har utforskat markerna runt omkring och vet var de riktiga svampställena är och var blåbären växer. Vi brukar inte hitta något när vi är i skogen, men det kan bero på att vi inte har de rätta glasögonen på oss. Lingon, däremot, har vi hittat på Kynnefäll. De går inte att missa! Av någon konstig anledning brukar sången ”På lingonröda tuvor på och på villande mo, där furuskogen …” dyka upp i huvudet.

Den första tiden jag var här och berättade att jag kom från Vetlanda så kommenterade personerna vad de kände till:
- Skivor från Vetlanda med Lars-Göran Frisk. Han hade drygt 200 000 stenkakor i sin skivsamling.
- Bandy, Vetlanda BK var framgångsrika och vann ett par SM-guld på 1980-talet.
- Speedway, speedwaylaget hade blivit svenska mästare några gånger.

Idag är Lena Ph Philipsson stadens stora namn.
(Några av de tidigaste Åsa-Nissefilmerna är inspelade i Vetlanda. Kanske inte så mycket att orda om?)

Bild på Smålandsflaggan

Hur har det gått med acklimatiseringen?
Jo, några språkförbistringar har det blivit. I-L har fått agera tolk, ja åt båda hållen.
Jag skulle köpa ”kôksuler” till mina skor. Varpå expediten tittade frågande på mig. Jag upprepade och hon tittade på I-L som översatte och sa att han vill ha ”korksulor”. Inte hade mataffären någon ”kôvkaka” heller. Så det blev ingen ”korvkaka” den helgen.
Bokstavskombinationerna rs och rt är svåra för oss. Vi uppmärksammar det på Smålands nationaldag den ”fössta tossda´n i mass, då vi äter massipantåta”. Den småländska fasadflaggan kommer upp då, liksom vid ostkakans dag i november.

Vi brukar ha gäster från Vetlanda. Då tar vi med dem på utflykter till en natur som är vitt skild från de mörka småländska skogarna med sina smala kurviga grusvägar och sina småsjöar. Här imponeras de av höga berg ofta med spår av inlandsisen. När vi åker i dalgången mellan Sjöröd och Grindmotet möts vi av bördiga åkermarker mellan de omkringliggande bergen. Vi tog med ett par bekanta på vägen in till Bodeland. De har rest runt mycket i världen. ”Det är det vackraste vi sett!”, var deras kommentar.

Hund står i solnedgången och kollar ut över havet på Tjurpannan

Det räcker att packa en kaffekorg och åka och sätta sig på en klippa och titta ut över havet. Tjurpannan är ett av favoritmålen. Ett par önskade att få komma tillbaka på hösten för att uppleva en höststorm. De ändrade sig när de ett par dagar senare, en blåsig och regnig dag, gick i hamnen i Fjällbacka vid Badholmen. Vinden tjöt och linor slog mot masterna. Vi fick gå hopkurade för skydd mot den kraftiga vinden. Regnet piskade i ansiktet. Vi hörde aldrig mer att de ville till Tjurpannan en höstdag.

För den historiskt intresserad så är hällristningarna vid Vitlycke ett måste. Där kan de bli stående en lång stund för att försöka tyda tecknen. Kungsklyftan, känd från Ronja Rövardotter, imponerar på de flesta för att inte tala om den bedårande utsikten från Vettebergets topp. Är det dessutom i solnedgången så är det fulländat. Trapporna upp är verkligen värt besväret
Nordens Ark lockar många av våra gäster, inte bara barnen. En bekant till oss som är civilingenjör var dock inte så intresserad av djuren. Nädå, det som upptog hans stora intresse var byggkonstruktionerna på broar och passager. Tigrarna och pallaskatten tog han pliktskyldigast ett par bilder på.
En biltur utmed kustsamhällena uppskattas verkligen. Att stanna till och köpa fisk i den lokala fiskaffären för att ha till kvällens middag är en upplevelse. Här är det inte bara strömming och torsk, utan utbudet är stort. Man lär bli klok av fisk. Vi äter mer fisk nu än tidigare. Men ännu har jag inte märkt någon effekt, det finns nog undantag?

I Småland var jag engagerad i en hembygdsförening. Här var vi sedan tidigare medlemmar i Kville hembygdsförening. Nu utökades det engagemanget. Vi blev medarbetare i redaktionen för Kvillebygden. En medlemstidning som ges ut en gång om året i anslutning till årsmötet. Sedan några år är vi huvudredaktörer för den. Den ges ut i 650 ex. I samband med det arbetet är vi ute och intervjuar äldre personer. Vi får också in mycket intressant materiel från läsekretsen i form av texter och bilder.

SPF Kvillebygden är en annan förening som vi är engagerade i. Där har vi startat studiecirklar på temat ”Skriv ditt liv”. Många personer bruka säga: ”Varför frågade jag inte de gamla?” Det fanns troligen inget intresse. Och nu är vi äldst! Man ska inte vänta med att fråga. Dagen då det är för sent kommer alltid!
”Skriv ditt liv” är en mycket trevlig, rolig, intressent och givande cirkel. Vi har haft smågrupper, sex deltagare i varje, där vi diskuterar olika ämnen; såsom barndomen, skoltiden, ungdomsåren, yrkeslivet och pensionärslivet. Några deltagare har låtit trycka upp böcker för att ge till barnen och släkten.
Bohuslän ligger nära Norge och flera av deltagarna har berättat hur de upplevde kriget och oron att tyskarna skulle gå in i Sverige och Bohuslän. De hörde kanoner mullra på håll och såg lågflygande tyska flygplan. Fortfarande kan man se stridsvagnshinder utmed vägarna mot norska gränsen. För att inte tala om befästningarna runt Kragenäs station.

Olle Olsson, även kallad ”Olle-Morot” var en välkänd profil i Fjällbacka. På sin gård i Bräcke hade han stora grönsaksodlingar. Under sommarhalvåret stod han på torget och sålde sina alster. Många ungdomar i trakten har arbetat hos honom, dels på torget och även att sköta odlingarna på Bräcke. Min sambo I-L har expedierat badgäster under flera somrar.
Många förknippar Olle med sina kameror på magen. Han har dokumenterat många händelser i Fjällbacka. Åtskilliga bröllop och konfirmationer samt vardagshändelser, som när kungen var på studiebesök på Inventing, har han fotograferat.
På 1960-talet skaffade han en filmkamera för super8 film. För några år sedan fann man i samband med en husförsäljning uppe på vinden en kartong med uppskattningsvis 600 filmer på 3 minuter vardera. Alla förpackade i jordgubbskartonger! Dessa filmer håller på att digitaliseras, hälften är redan gjorda.
Jag håller på att redigera dessa, med andra ord jag sätter ihop dem till kortfilmer och lägger in för- och eftertexter. Alla filmer är ordentligt antecknade av Olle. Jag väntar på att Hembygdsföreningens arkivgrupp ska komma igång i Fjällbacka Service igen efter pandemin. Då kan vi titta igenom dem och sätta namn på flera för mig okända personer. Och det är väldigt många.

För vårt arbete i Kville hembygdsförening och SPF Kvillebygden tilldelades vi Tanum kommuns ledarpris för 2020. Det förvånande oss, att två pensionärer får ledarpriset. Det brukar gå till yngre förmågor. Prisutdelningen har inte varit ännu. Pandemin satte stopp för den. Men det blir väl någon gång? Den lär vara festlig!


I-L har återvänt till sin hembygd efter 37 år i Vetlanda. Nu ska jag bo här i 37 år. Sen får vi se vart vi flyttar!

Håkan Vikstål

2021-12-02

 

 

En inföding minns

Utsikt från bergsklyfta Bottna
Utsikten från bergsklyftan i Bottna

Överskriften kan för många anses konstig, men det är precis som det är. Jag är född hemma i kammaren på Bergfall, i Bottna socken för 68 år sedan. Åren har gått men jag går fortfarande kvar i mina barndomsmarker, förutom ett halvår då jag bodde i Hällevadsholm. Aldrig har jag haft en längtan att komma ut i stora världen, har trivts utmärkt där jag är.

Mina föräldrar brukade ett litet torp, där vi odlade mat för dagen. Det var de små utgifterna som man fick leva av – inte de stora inkomsterna. Tidigt fick man hjälpa till med de sysslor som behövdes för att dagen skulle fungera. Som vuxen har jag hela livet sysslat med snickeri både som arbete och hobby, men innerst inne finns ett bondehjärta som noterar årstidernas växlingar. Vad som skall göras på ett jordbruk. Fortfarande kan jag minnas känslan av när sista lasset med säd var inkörd i ladan eller att se en nyplöjd åker som legat för fäfot, nu är påväg att brukas igen…

Idag kan ju det mesta köpas och de ekonomiska möjligheterna är mycket större än i min barndom. Minns särskilt ett år då det var en mycket regnig höst, så vetet blev stående på stör läge och det började gro i nekarna. Hur som helst, vetet blev bärgat, kom in i ladan och till slut tröskades det, med dålig kvalitét som följd. När sedan mamma skulle baka ville inte brödet jäsa som det skulle. Det blev ingen höjd på brödet. När gräddningen var klar och brödet skulle skäras upp hade det bildats en ”stålrand” ett par millimeter ovanför botten, helt oätlig. Men ovanför var det några centimeter med ätbart bröd. Det blev till att skära bort ”stålranden” och äta det som gick. Att kasta bort mjölet och köpa nytt var otänkbart, man fick använda det som gick.

Mina fyra första år i skolan gick jag i Bottna, sedan två år i Hogane och de två sista åren i Fjällbacka. Den första skoldagen minns jag ännu. Bara det att åka buss ensam till skolan var stort. Jag kände ingen av de andra eleverna. Jag visste var skolan var, hade väl passerat där några gånger. Allt var stort och främmande. Första dagen var det bara upprop och snart var lektionen över. Mamma hade skickat med mig matsäck i all välmening, hon trodde säkert att vi skulle vara borta hela dagen. Jag satte mig på en långbänk och började äta, men då ropade någon att bussen kommer. Jag fick fort rafsa ihop mat och mjölkflaska och ställa mig i kön, för att gå på bussen och åka hem igen.

Skolåren passerade och snart var det dags att börja arbeta. Min bror arbetade på snickerifabriken i Bovall och den femte maj 1969 började jag också där. I hela 49 år var det min arbetsplats och än idag ringer de mig, när de vill ha hjälp i produktionen. Jag åker gärna ut och hjälper till. Nu bestämmer jag själv min arbetstid och går och kommer som jag vill.

Första hälften på nittiotalet läste jag in grundskolan och gymnasium på KomVux. En intressant tid och lärde känna många nya vänner.

Min militärtjänstgöring var i flottan. Låg ”inne” elva månader. Många minnen från den tiden särskilt då vi med stabsfartyget Marieholm kolliderade med en dansk fiskebåt i Öresund och jag stod till rors. Inte många i Bottna har varit på sjöförklaring, om jag nu skall skryta. När jag inte snickrar, tar olika föreningar upp min tid liksom att hålla i ordning vandringsleder här i Bottna, skriva lite dikter och kåserier.

Hembygdstankar.
De höga berg som reser sig i öster
Sig sträcker grönskande mot himlens höjd
Känn doften utav hö som nyss slagits
Hör trastens sång, han drillar glad och nöjd
Här har jag levt som barn för länge sedan
Här är mitt hem, här är mitt barndomsland.
Den lilla fläcken som knappt syns på kartan
Den vill jag hålla hårt uti min hand.

Leif i Bottna

2021-11-17

 

 

Reflektioner från en Scenstudio i Gerlesborg

Eva Dal Norlind
Hus

Livet och portarna börjar öppnas igen, efter pandemistängningen. Det är som om vi kryper ut ur en grotta, isolerade sedan mars 2020. Ja kanske lite överdrivet, vi har ju inte haft nedsläckt hus precis, men begränsningar på människoflöde. 

Men nu spirar det i kulturlivet som aldrig förr, det är som att alla längtar! Jag har varit tre gånger på Vitlycke Performing Art, där det varit dansfestival i veckorna tre! Tänk att mitt i ”ingenstans” kunna se internationella föreställningar! Ännu en konst- och kulturhärd i kommunen!

Vad är det i jordmånen som gör att så många vågat satsa på konsten och kulturen i denna del av Sverige? Allt sedan Arne Isaksson kom cyklandes (det sägs så) till Gerlesborg och startade upp kurser i det gamla pensionatet, har det bara fortsatt...

Hällristning i Tanum
Person som gör dansrörelse på stol
Person som gör dansrörelse på stol
Personer som dansar

Kulturen som en kraft, som en kreativ våg efter sill och sten…

Skolor, kurser, kulturella produktionsplatser samt ett världsarv gör kommunen rik på energi och ett ständigt flöde av människor i olika åldrar. Några stannar, andra kan berätta om vart de varit och upplevelsen...

Idag var jag på invigningen (kom visserligen något sent) av det nya boendet på KKV, träffade folk från regionen och vi (några locals) berättade om hur Sparbanken Tanum gjort det möjligt för alla byggsatsningar i Gerlesborg/Bottna!

Är vi i periferin eller är detta centrum…!?

Hälsningar Eva Dal Norlind

2021-10-11

 

 

Linet och omställningens tid

Svartvit bild av människor som skördar lin i Kville 1921
Upphängt lin i Kville, Bohuslän
Människor som plockar lin i Kville, Bohuslän
Robert Kalmar på linfält i Kville

Se på bilderna. Det är nästan på dagen 100 år som passerat mellan de togs.

Båda fotona är tagna i augusti i Kville, Tanum, samma växt är det som de på bilderna arbetar med. Lin (”Linum usitatissimum” som Linne kallade det ”det högst nyttiga”) och som odlats i minst 10 000 år ända sedan människan slog sig ner som bofasta och jordbrukare.

I Kville 1921, var arbetet en del av den då nödvändiga och slitsamma självförsörjningen, och alla som kunde deltog, inklusive barnen. Fibrerna i linstråna bereddes till kläder, lakan och andra textilier som behövdes på gården och i socknen.

Det är allas vårt samma kära Bohuslän, med dess till synes eviga klippor. Men mellan bilderna är det även 100 år av väldiga samhällsförändringar. 100 år som innebar en enorm ökad användning av fossila bränslen med gigantiska koldioxidutsläpp som följd. Klimatsmarta och miljövänliga textilmaterial som lin och hampa ersattes av bomull och syntetmaterial vars odling och framställning kräver mängder av olja och annan energi.

Nu, i samma Kville fast 2021, syns det på bilderna hur vi rycker linet och hänger upp det på tork inför rötning och vidare beredning. Nu är inte odlingen för husbehov, vi odlar linet i föreningen Bohuslin, som driver ett arbetslivsmuseum och butik kring linet i Kville.
När linet som bruksföremål försvunnit från våra hus och hem och inte längre kläder våra kroppar, när det i mycket liten omfattning odlas i vårt land, så vill vi med odlingen och beredning av linet hålla kunskapen omkring det vid liv.

Det är inte bara en fråga om att driva ett museum kring linets roll i historien. I denna omställningens tid behöver vi miljövänliga material i alla led i vår tillvaro, så även textilier. Vi vill medverka till att linet återfår sin rättmätiga roll och plats i design, hantverk och till husbehov för var och en.

Det är lätt att bli missmodig när en tänker på planetens och dess invånares framtid som helhet.
Men hav förtröstan. Du och vi är viktiga. Det är trots allt summan av varje enskild handling som tillsammans utgör och avgör det som händer här i världen. Det är ofta i det praktiska görandet tillsammans med andra som en får kraft, motivation, inspiration - som är det som skapar mening. Låt oss uppmuntra och engagera oss i tillsammansodlingar, småhusbyar, folkkök, integrationscaféer eller vad det månde vara för projekt som passar i just allas våra omgivningar.

För vi står oundvikligen i omställningens tid. Det enda framtidsscenario som är rimligt och vettigt att se är att vi lokalt liksom globalt lär oss leva hållbart, i samklang med allt annat levande. Nu.

Se på bilderna igen. Vi har mer än vad vi kanske tror att lära oss av bilden från linberedningen i Kville i augusti 1921.

Jag heter Robert Kalmár men kallas för det mesta för Boban. Är född och uppvuxen i Göteborg och är sedan snart 10 år boendes i Bottna. Förutom Bohuslin är jag även lokalt engagerad i Bottnafjordens inköpsförening. På gården Hala i Bottna odlar vi en del skogsträdgårdsväxter, frukt och bär och grönsaker.

 

2021-09-03

 

 

I huvudet på en idrottsnörd

Gruppbild på personer som tränar Friidrott och Yoga i Hamburgsund

Bertil Ljungqvist, 67 år.
Lokal anknytning, från Gerlesborg.
Egen företagare i Sportbranschen.
Friidrottstränare sedan 1972, med senaste projekten Uddevalla Highjump Academy sedan 2010 och Friidrott & Yoga i Hamburgsund sedan 2019.

Ett genuint intresse för idrott/träning ligger i botten. Jag är uppväxt med idrott i dess allra finaste former. I min ungdom lärde jag mig vad en eldsjäl var, vad det innebär att ge av sin kunskap och sin allmänna förmåga. Jag växte upp med ledare som Anders Hedström, Karl-Rune Pettersson och Vilgot Gren. Vi pratar Kärrets IF, Kvillebyns SK och Dingle IF. Dessa fantastiska människor lade all sin tid och en massa pengar på att vi ungdomar skulle ha möjlighet att idrotta. Redan då bestämde jag mig för att jag skulle försöka ge tillbaka något till idrotten, något av det som jag fått lära mig av dessa eldsjälar.

Jag har aldrig tagit på mig vuxenrollen som innebar att man, när man skaffat familj och hus, skulle ta på sig blåbyxor och snickra/måla/tapetsera/meka med bilen så fort man kom hem från jobbet. Nej, blåste det blev det windsurfing, annars kunde det bli tennis, skidåkning, handboll, friidrott eller annan träning. Min mamma sa alltid: ”Du blir aldrig vuxen Bertil”.... och nej, det blev jag nog aldrig..
Dock tog jag idrotten på ett vuxet allvar. Redan i 20-årsåldern gick jag de tränarutbildningar som fanns i Sverige och jag hade en enorm nytta av detta i min egen friidrottssatsning. Jag lärde mig att förstå min egen träning, vilket var helt nödvändigt, eftersom vi, på den tiden, inte hade några tränare i klubbarna. Vi aktiva hjälpte varandra över alla grengränser med träningen. Roland Joelsson och Hasse Forsberg var mina viktigaste stöttepelare bland friidrottarna.
Den tidiga utbildningen har jag enorm nytta av idag, utbildning + 45 års praktisk erfarenhet gör väldigt gott.

Nästan hela mitt liv har jag tränat/idrottat för att jag har tyckt detta varit roligt. Har tävlat aktivt i 10-12 olika sporter och därför har det inte funnits några motivationsproblem. Dock kom jag in i en del av livet, nånstans i 45-55 års åldern, där arbetet tog för mycket tid och träningen var det som fick stryka på foten. Helt felaktigt började jag acceptera att jag hade ont i knäna, att jag var stel i ryggen, att konditionen blev sämre och att jag gick upp i vikt.
Att det är viktigt att träna när man blir äldre har jag alltid vetat, men kanske inte tagit på allvar förrän jag var där själv. När jag bestämde mig för att ta tag i detta, så var det naturligt att använda min kunskap från friidrotten, och lika naturligt var det att förmedla detta till andra.

Resten är nästan historia, där vi idag håller igång 90 personer 40-77 år gamla med friidrott och yoga i Hamburgsund. Det började som en liten test i augusti 2019. Det kom 9 st första gången, som ni ser på bilden. En av dem, Ulrika Döbeln, värvade jag direkt till kompanjon eftersom hon är yogalärare och det kändes som en viktig beståndsdel för att uppnå det jag ville . Utvecklingen har varit helt enastående på alla och inte minst på oss själva.
Pga Corona så kunde vi inte träna inomhus i vinter. Oktober-November körde vi i hallen men sedan stängdes allt ner. Vi ställde oss frågan, strax innan jul, om vi skulle vara tvungna att lägga ner vår träning eftersom vi inte kunde vara inne och helst inte vara fler än 8 st samtidigt ute.
Vi ansåg dock detta så viktigt, så vi delade upp våra grupper ytterligare en gång och bestämde oss för att köra 4 träningar/vecka och då kunde vi hålla grupperna små. Det blev en logistikutmaning att fördela våra aktiva på dessa 4 tider så vi inte blev för många, men detta löstes väldigt bra tack vare att alla var förstående för situationen.
Skall dock sägas att det var en ganska tuff period för mig, januari-april med träningspass, 15 ungdomar, i Uddevalla måndag och onsdag, träning i Hamburgsund 2 pass på torsdag och 2 pass på söndag. Dessutom skulle jag hinna med att träna själv, och självklart också sköta mitt heltidsjobb. Men det som är kul går alltid att genomföra.

Från 7 januari har vi tränat ute i snö, slask, regn och flera minusgrader. Är så imponerad av alla som troget kom till träningarna.
Att se glöden i ögonen på personer man tränar, att se glädjen när de plötsligt klarar av att göra 3 push-ups, att se den nöjda blicken när de berättar att det onda i knät har försvunnit....det är en stor belöning.
Att se ungdomar utvecklas i sin idrott, att få stå bredvid som coach när de slår personligt rekord, eller när någon tar en höjd i sista försöket och på det fixar en SM-medalj....det är en stor belöning.

Att förmedla träningskunskapen, kunskapen om lämplig kost, kunskapen om rätt utrustning känns nästan som en skyldighet. När vi då dessutom fått så lyhörda människor i vår grupp som vi har, så är det ju extra motiverande. Det är också viktigt att förstå gruppens betydelse för motivationen. En totalt inkluderande träning där ALLA kan vara med, oavsett kunskaper och fysiska kvalitéer är nyckeln till detta projekt, där de 2 beståndsdelarna Friidrott och Yoga gör det hela till en härlig mix.

En väldigt fin bekräftelse fick vi när vi tilldelades Tanums Kommuns Folkhälsopris 2020, för det är precis vad det handlar om.....FOLKHÄLSA.

Tack till Ulrika Döbeln som skickade vidare stafettpinnen till mig!

2021-05-17

 

 

Att ta igen sig

Ulrika Döbeln, foto av Magnus Länje
Ulrika Döbeln, foto av Magnus Länje

Jag ska ”ta igen mig”, så sa de äldre i min släkt när jag var liten. Vilket betydde någon form av paus. Det kan vara en av de viktigaste sakerna för oss i detta tidevarv att lära oss, tror jag. Vi dras med i allt som finns runt oss, det är så mycket och går så snabbt allting idag.

Att sitta still, själv. Utan mål och mening. Gärna på morgonen. Varför? Jo, för att vänta in vad vi har lust med, vad vi vill prioritera. Hämta kraft. Ta igen sig själv.

Det fanns en tid när jag hade lååånga listor med saker jag skulle göra på en dag, nu för tiden har jag högst tre. Jag tror vi mår mycket bättre av att sitta still, med oss själva. Då kommer det upp, det som är viktigast, FÅ SAKER och resten kan vi strunta i för det var ändå inte så viktigt. Sen behöver vi ju jobba och ta hand om familjen och sånt, men det är ju självklarheter.

Om jag håller mig till mitt närområde, så finns det en massa människor som hittar på bra saker för sig själv och andra. Men jag tror också att det finns fler därute som har bra ideer och jag är så nyfiken på vad!? Gamla och unga med idéer i smått och stort.

Vad vill jag? Vad behöver jag? Det är frågan, som ingen annan än du kan ta reda på. Den som övar, sitter still med sig själv och väntar in lusten och dessutom manifesterar (gör slag i saken) blir ju självklart en väldigt nöjd människa. Motsaten är en människa som typ vaknat på superfel sida…en som är helt ”ifrån sig”... Skönt ändå att tänka, att han eller hon inte har tagit igen sig, eller inte vet inte vad den behöver. Det är bara att låta passera, handlar inte om mig. Punkt. Lättare sagt än gjort men det är iallafall en sanning.

Varför är det så bra att sitta still, själv, just på MORGONEN!? Jo, då är du ju som ett oskrivet blad. Det är svårare att få fatt i vad som är viktigt för dig om du till exempel varit på jobbet en dag och har alla andras behov på näthinnan, men det går det också. Allt går.

Jag har glömt en ganska viktig sak, kom jag på, du skall ANDAS också… Det gör vi ju hela tiden utan att tänka. Men hur andas du? För att ”ta igen dig” behöver du andas genom näsan. Fylla magen med luft långt ner som en stor ballong. Är det inte käckt att du blir gladare och friskare som grädde på moset också!? Det finns forskning och mycket att läsa om det, för den som är intresserad, googla!

Jag var 24 år och pluggade till frisörlärare i Stockholm när jag för första gången klev in i en yogastudio. New Age, året var 1994. Murriga textilier på väggarna i den stora källarlokalen med tidstypiska valv, stenväggar ackompanjerat med doft av rökelse och människor i haremsbyxor, en annan värld. Jag tror att det är bra att röra sig i olika ”världar” med olika människor. Min uppfattning är att det minskar dömandet av andra. Visst gick jag en o annan yogakurs men det skulle ta 24 år till innan det var dags att studera till yogalärare. Ibland tar det lång tid innan det är rätt läge för djupdykning.

Apropå dömande. Min upplevelse är att när vi dömer eller bedömer andra, så handlar det ofta om att vi är frustrerade över att vi inte hittat ”vår EGEN grej”. Vad vill jag göra? Hur skulle jag vilja att det var? Det får jag starta själv, för det var ju jag som kom på det, ingen annan vet, eller hur!?

Det jag i huvudsak har skrivit om nu kallas meditation, på ett sätt gillar jag ”sitta still själv” och ”ta igen sig” bättre, det blir lite mer för alla och inte bara för de redan invigda. Inkluderande helt enkelt. Vi människor är så lika, vi har bara lite olika goda idéer och intressen, precis som det ska vara och jag önskar att var och en i större utsträckning skulle följa vad de brinner för!

Så, det jag tror att jag försöker säga är: Börja pausa, följ din lust och gör din grej! Inspireras av vad andra utvecklar, peppa varann och kanske viktigast av allt: SLÄPP RESTEN! Detta är även en påminnelse till mig själv.

Och glöm inte, livet händer inte i det förflutna eller i framtiden: NU ÄR NU.

Ulrika Döbeln

2021-05-04

 

 

Min livsresa hem till Kalvö

Åsa Hardin på Kalvö med hunden Nilla
Åsa Hardin på Kalvö med hunden Nilla

- Din man ligger och dör på golvet!
- Nej det gör han väl inte?
- Du fattar inte Åsa, han är död!

Det är den 9 juni 2008 och klockan är tjugo i ett. Där och då förändrades mitt och min familjs liv totalt.

Anders skulle åka till frisören innan vi skulle åka på minisemester till Malmö. Då ringer det och den meningen jag fick i örat kommer jag aldrig att glömma. Ett stort koncentrerat lugn faller över mig, jag liksom kliver ur min kropp och börjar agera. In med hunden, lägg ut nycklarna till barnen, handväska, migräntabletter och bilnycklar. Resan tar max 5 minuter. Utanför frisersalongen står två ambulanser och folk kikar nyfiket in. Jag fickparkerar (bättre än jag någonsin gjort) och går genom hela folkhopen och där går det upp för mig att det är på riktigt! Han ligger ju där med hjärtstartare och ambulanspersonal. På stolarna sitter kvinnor med hårfärg i håret, halvklippta karlar och personalen sitter och gråter på utsidan.

Ambulans till Östra sjukhuset, jag fick åka i en egen. Sedan flögs Anders till Sahlgrenska för att de inte kunde rädda honom på Östra. De fick igång hjärtat i ambulansen. På Sahlgrenska läggs Anders i respirator på nevrointensiven, ingen vet hur stora hans hjärnskador blivit. Operation... det är ett anevrysm i hjärnan. Total hjärnblödning. 7 strokes och så fortsatte det.

Jag tänker tillbaka på den sommaren som sommaren då jag inte plockade blommor, det var ingen ide för de stod bättre på ängen. Jag satt ju ändå alltid och vakade hos Anders. Efter tre veckor väcktes han och kopplades ur respiratorn. Då blev det Borås REHAB. Dag efter dag åkte jag dit och undrade om han visste vem jag var? Huvudskakning.

Jag gjorde ett fotoalbum om vårt liv, hans arbete på Skandia, våra barn och vårt älskade Kalvö. Spelade in 80-tals musik och pluggade in hörlurar i hans öron och, ja faktiskt, han viftade lite med tårna i takt till Alphaville. Efter tre veckor på REHAB svarade han äntligen på frågan om han visste vem jag var:
- Japp långvarig samarbetspartner!

...och det hade han ju helt rätt i.

Denna berättelse kan bli hur lång som helst men det blir den inte. Två år på sjukhus och två operationer senare kommer “Anders“ hem. Inget minne, inget språk. Jag fick börja med att lära honom vad till exempel senap är, hur man brer smör på mackan, ja listan kan bli lång. Med bara 25% syn ser hans värld annorlunda ut mot vår fullseende värld.

Här börjar vår nya resa.
En fantastisk resa!

Vi säljer vårt hus i Lerum och flyttar till vårt hus på Kalvö. Mitt hjärta har längtat hit hela mitt liv och var skulle vi kunna läka om inte här på ön? Anders kämpar och envis som en åsna blir han bättre och bättre. Vissa delar av hjärnan är död och går inte att läka men det kompenserar vi med annat!

I familjen har vi sedan 1600-talet en ostronbank utanför Kalvö som skördades av våra förfäder för länge sedan. Då föll alla pusselbitar på plats. Havet, ostronen, båtkörning. Jag var äntligen hemma!

Så nu 13 år senare har jag med mitt driv och Anders med sin envishet att tacka för att vi fått igång vårt Kalvö Ostron. Ett företag som vi själva byggt upp och som vi kan stå för till 100% Våra gäster kommer från när och fjärran för att få plocka sina egna ostron, lära sig allt om både Edulis och Gigas. Mysa i vår sjöbod när ostronen intas. Dessa ostron som smakar så friskt av Skageraks strömmande vatten.

Jag känner en enorm ödmjukhet och tacksamhet över mitt liv på Kalvö med Anders, med våra vuxna barn och inte minst vår älskade Berner Senner-tik Nilla. Mina syskon finns omkring oss och de vänner som visade sig vara riktiga vänner finns, mina gamla seglar- och partykompisar i Fjällbacka finns och alla underbara människor i Hamburgsund som vi lärt känna finns.

Anders läker långsamt och blir förstås aldrig den man han en gång var. Minne och språk är svårt men han är glad och positiv. Så det blir aldrig som förr, det blir på ett annat sätt, ett bra sätt!

Ge aldrig upp tro på dina ideer och strunta i vad andra tycker och tror. Det är ditt liv! Ingen lever det åt dig!

Salta Kramar från Åsa Hardin på Kalvö.
Tack Åsa Bräck för att du gav mig stafettpinnen.

2021-04-01

 

 

Brinner för utmaningar

Åsa Bräcke justerar en bröllopsklänning på en brud
Åsa Bräck justerar en bröllopsklänning på en brud

Jag heter Åsa Bräck. Många av er som gift sig, varit på bröllop eller på någon annan härlig festlighet eller alla ni studenter som behövt en balklänning, ni kanske vet vem jag är. Om du är uppvuxen i Tanums kommun så kanske du mötte mig redan i syslöjden. De flesta förknippar mig med sömnad och någon typ av skapande verksamhet inom textil.

Jag har sysslat med sömnad från det att jag nådde ner till symaskinspedalen och mamma och mormor var mina stora inspiratörer. Jag trodde nog inte att man kunde utbilda sig och jobba med detta intresse men efter ett år i USA, där jag skaffade mig en symaskin istället för att fortsätta som aupair, åkte jag hem och utbildade mig inom skrädderi. Efter utbildningen startade jag snabbt ett företag, en tygaffär och syateljé i Tanumshede. Under småbarnsperioden valde jag att ha en syateljé i Fjällbacka, och då kombinerade jag det genom att jobba som textillärare på alla skolor i kommunen.

I syateljén blev det många typer av beställningar, allt från sömnad och design av danskläder till att inreda hela hotell. Men efter hand blev det väldigt stor efterfrågan på brudklänningar och balklänningar. Under våren och under de mest hektiska perioderna så räckte dygnet inte riktigt till, så för att kunna hantera efterfrågan började jag komplettera med klänningar från färdiga kollektioner. Jag märkte snabbt att efterfrågan bara växte och dessutom från ett allt större upptagningsområde. Målgruppen visade sig också vara åldersmässigt varierad, från 16-åringar som skall gå på avslutningsmiddag till mormor och morfar som skall på barnbarnets bröllop.

Just i denna övergång flyttade jag från syateljén i Fjällbacka till en större bröllopsbutik med syateljé i Grebbestad. Butiken växte snabbt och vi har nu ett brett utbud till både dam, herr, barn, skor och accessoarer inom brud, fest och bal.
Även om det är den typ av butik som du inte har ett behov av att besöka så ofta, så är det inga problem att ha den i en mindre ort som Grebbestad. När vi ställer ut på bröllopsmässor och möter de blivande brudparen och presenterar att vår butik ligger i Grebbestad så har brudparen, med tärnor och många gånger även föräldrar, ofta inga problem att åka hit och besöka oss året om. Eftersom vi har kunder från hela Sverige och halva Norge så innebär det att vi måste ha ett brett utbud när kunden åker så långt. Dessutom vill vi erbjuda professionell, personlig service och ta hand om kunden, i allt ifrån provning till den färdiga outfiten för den stora dagen.

Personligen tycker jag att syateljén är den viktigaste faktorn i en sådan här butik. Du kan köpa hur snyggt och dyrt som helst, men är plagget inte anpassat efter dig så bär du inte upp det vackert ändå och det gäller både dam och herr. Därför är det också viktigt att ha utbildad personal inom både dam- och herrskrädderi.

Att hitta personal med rätt utbildning är inte så lätt, men vi har haft tur. I Uddevalla ligger Nordiska skräddarskolan som har blivit en viktig rekryteringsbas för oss. Nu är Martina hos oss, som har sin utbildning därifrån, och för tre år sedan flyttade hon hit från Blekinge och började jobba hos oss. Nu lever hon tillsammans med Mikael Landgren, som jag verkligen tycker är en grymt driven företagare, och som gav mig stafettpinnen så jag fick möjlighet att presentera mig här.

Visst är det så att jag själv inte hinner sy hela plagg från början längre, men kanske är det inte just sömnaden som driver mig utan själva skapandet och utmaningen. Nu blir varje kund som ett eget projekt och utmaningen blir att hitta rätt stil till rätt personlighet och kroppsform för att kunden ska känna sig både bekväm och vacker. Man kan vara bekväm i ett plagg på många sätt, men att till exempel hitta en brudklänning över budget är för de flesta inte bekvämt. Hos Åsa Design försöker vi ha brudklänningar i alla prisklasser, och till slut är det många gånger inte alltid den dyraste som blir den vackraste.

För att hitta alla klänningar, kostymer, skor och accessoarer med mera och för att få inspiration så åker vi på de stora bröllopsmässorna i mellersta och södra Europa. Något annat som ger mig mycket inspiration är att jobba som stylist, vilket jag gör med bland annat Bröllopsmagasinet som är ett magasin i Norden med fokus på bröllopsinspiration.

Att Åsa Design är en av Sveriges största bröllopsbutiker och blev "Årets bästa bröllopsbutik” 2016 är väl också en av utmaningarna, tror jag?

Den nya utmaningen nu är självklart pandemin. I våras när alla bröllop, baler och fester ställdes in, och inga gäster behövde klänningar och kostymer, så kändes det som om någon låste dörren på butiken. Men som jag tidigare skrev så har jag även gjort massor med inredningsuppdrag under alla år. Det senaste och största projektet var Hotell Laholmen, med ny sömnad för 170 hotelrum, mötesrum, restaurang och barer. Detta innebär att vi nu under pandemin har fått mycket inredningsuppdrag istället. Vi inreder, syr gardiner och monterar upp måttbeställt hos kund, både privat och i offentlig miljö.

Visst är det lite färre bröllop som genomförs nu, men många planerar sina bröllop som kommer senare i år så självklart säljer vi fortfarande klänningar och har en del att sy. Men det är ändå svårt att veta hur man skall planera framåt. Jag som älskar att slänga upp ”bollar i luften” och springa på dem känner trots allt att det bara är att fortsätta med det, och hoppas att det snart är dags att börja ta emot ”dem” när allt vänder.

Fortsätt var rädda om er! Vi syns!

Åsa

2021-03-04

 

 

Med nya utmaningar i vardagen...

Micke Landgren håller i en katt
Micke Landgren med katten Loke

Jag fick rekommendationen från Åke i Remne att ta över stafettpinnen. Som den arbetsmyra man är var första tanken: ”Ojj, nej det där är inget för mig”, men efter några sekunders eftertanke så drog min inre tjurskalle igång och tankarna gick istället åt: ”Varför skulle inte jag kunna göra ett inlägg?”. Så tack Åke för att du ger mig en ny utmaning i vardagen.

Jag heter Micke Landgren och är född, uppvuxen och bosatt i Grebbestad. Jag lever i en bostadsrätt tillsammans med min sambo Martina och våra två ”små” kissar. Katterna är av rasen Maine Coon som är en av de största tamraserna. De är syskon och i maj fyller dom två år. Honan heter Zelda och väger strax över 8 kg, hennes favoritleksak är en vippa med gummiband och fjädrar i änden som vi får låsa in nattetid för annars vill hon att vi ska leka med henne hela natten lång. Loke heter hanen och han väger nu 8,6 kg och är han som stoltserar med mig på bilden. Han älskar att sova på rygg och favoritleksaken är en laserpekare som han kan jaga ända tills han somnar.

Som nyutbildad bilmek efter gymnasiet 2009 tog jag ett sommarjobb i båtbranschen och där blev jag kvar. Nu 12 år senare driver jag varvet i Grebbestad tillsammans med min kollega Per. Vårt huvudfokus är service, rekond och vinterförvaring. Men vi försöker utvecklas och driva företaget framåt, såklart!

För 3 år sedan utökade vi vårt lager och byggde om det till en båtbutik. Vi har mycket servicedelar och båt-tillbehör. Året därefter byggde vi om butiken igen och dubblade ytan. De två första åren slog våra förväntningar med hästlängder. Hela sommarsäsongerna var de ett sjukt tryck från båtglada människor.

I fjol hade vi däremot en väldigt dålig butikssäsong på grund av Corona. Men vi hade i alla fall att göra i verkstan med service och reparationer så vi kunde hålla igång vår personal och slapp permittera eller säga upp någon. Detta är jag väldigt tacksam för och ser oss väldigt lyckligt lottade i en väldigt utmanande tid för många branscher och företag.

För att återgå till butiken så har vi nya planer för sommaren där vi skall ändra om och utöka för att få till ett ännu bättre sortiment. På servicesidan har vi alldeles nyss slutit avtal med Suzuki utombordare för service och försäljning så där har vi mycket spännande saker på gång som här i närtiden kommer synas.

Jag själv driver även ett till företag där jag har jobbat med lite blandade projekt, allt från fordonsservice till specialbyggen. Då jag jobbar fulltid på varvet så har jag numera valt att bara ta på mig projekt som jag tycker är roliga och spännande. Allt från bilbyggen, motorbyggen till svetsning och specialtillverkning.

Jag har en stor bilhobby där jag älskar att bygga och konstruera. Jag gillar att hitta nya sätt att lösa saker och problem på och ser byggnationen med själva skapandet som ett väldigt roligt moment.

Jag håller även på med en motorsport som heter drifting där det handlar om att köra bilen på en bana med kontrollerad sladd. Där bestämmer domare hur och var på banan man ska drifta och sedan bedömer hur väl man lyckas följa deras anvisningar.

Utöver bilhobbyn så älskar jag att bygga, utveckla och förverkliga idéer och projekt. Det kan vara allt ifrån renovering av hemmet, renovering av en båt eller motor, till att bygga ett nytt soffbord helt från scratch i material och byggnadssätt som jag aldrig provat innan.

Det sistnämna blev en liten rolig historia i hur en liten idé om en julklapp till min sambo övergick till ett mardrömsprojekt där allt krånglade och bråkade, vilken gjorde att soffbordet tog all vaken tid utanför jobbet för att testa, och prova sig fram för att få till det som min vision var. Dessutom väldigt frustrerande att komma hem på kvällen utan att kunna ventilera framsteg och motgångar för att det då hade förstört julklappen. Men resultatet närmar sig nu, det blev ju något försenat men då jag hellre vill ha ett bra resultat, än att de blir klart i tid så väntar sambon fortsatt ivrigt på sin julklapp.

För framtiden får tiden visa vad för projekt och nya utmaningar som dyker upp. Att bygga sig sitt eget hus hade varit häftigt.
Ambitionen är ju såklart att driva varvet framåt och försöka utveckla verksamheten framåt till att bli bättre, smidigare och mer allsidig. Utöver det är jag alltid öppen för nya utmaningar !

Må väl och ta hand om er!

/Micke Landgren

2021-01-18

Med kärlek för att bygga

Åke Johansson i Bullaren
Åke i Remne

Hej på er!
Jag heter Åke Johansson från Remne i Bullaren (kanske mer känd som Åke i Remne). Först och främst vill jag tacka Roland Andersson för att han skickade vidare stafettpinnen till mig.

Det är sällan man sätter sig så här och tänker tillbaka på livet, jag är nog mer den som vill se framåt med nya projekt.

Jag gillar att bygga. Ja, det började nog som liten när jag byggde med lego, då kunde jag bygga i timmar. När det sedan var klart och inte var roligt längre, då var det bara att riva på 5 sekunder och börja på nästa projekt. Förstod nog inte riktigt när jag var liten varför man skulle behöva gå i skola när man kunde vara hemma och bygga (leka) med lego. Tog mig igenom grundskolan med en förstående mamma som lät mig vara hemma ibland och jobba på gården.

Bygga gokart var en dröm för mig men jag hade varken material eller svets, men mamma hade ju en bäddsoffa som nästan ingen använde med en rejäl stomme i järn som jag siktade in mig på. Till slut gav hon med sig… Jag skrotade ner soffan och fick låna en svets av grannen och snart stod gokarten klar, kanske inte den finaste men jag hade byggt den själv. Sedan ockuperade jag pappas garage i några år och sparade ihop pengar till egna verkstadsmaskiner. Men han var rätt trött på det, att inte ha ett garage så efter år av tjat gav han med sig och lät mig bygga en egen gårdsverkstad på hissnande 150 m2 (pappa fick vara med som delägare för jag var för ung tyckte Sparbanken). Då blev jag egenföretagare som 17-åring.

Sedan gick det några år med att bygga och konstruera maskiner varvat med jobb ute. Träffade Annica och bildade familj. Fick 2 pojkar Björn och Magnus (som idag snart är hälftenägare till Kranman AB). Försökte givetvis få dom intresserade av lego, detta fantastiska material. När dom var 6 och 8 år byggde jag en mini-skogskran med vagn som dom hängde efter en gammal gräsklippartraktor med hydraulik. Den skulle visa sig ha en avgörande betydelse för framtiden.

Där fick jag idén om att bygga en griplastarkran som var anpassad för fyrhjulingar. 2001 på Elmia Wood var året och platsen med 40 000 besökare som jag visade upp världens första griplastarvagn för fyrhjulig motorcykel. Det blev en fantastisk succé med flera kranar i order. Kom hem och då började det gå upp för mig att hur skulle jag få igång en produktion av 10 st kranar? Jag hade ju ingen erfarenhet, inga pengar och inga referenser mot nya leverantörer.

Nu var det dags att bygga igen, fast ingen maskin utan varumärket Kranman. Jag ringde runt till alla tänkbara journalister och fick dom att bli intresserade av kran-nyheten, körde runt med min gamla Mercedes med släp runt hela Sverige på alla tänkbara skogsdagar och marknader. Lite svårt att förstå idag är det, att då hade knappt mina kunder en dator hemma. Vi hade en hemsida med knappt några bilder med kvalité för att kunder med modem (alltså före ADSL kom) kunde gå in och titta (bara ca 18 år sedan). På samma gång försökte jag få igång en serieproduktion på kranar hemma på gårdsverkstaden. Åren rullade på, byggde större gårdsverkstad och Kranman AB växte hela tiden och intresset för små maskiner i skogen blev bara större och större.

Insåg rätt snart att vi blev mer och mer beroende av bättre uppkoppling utan ständiga avbrott och störningar i det gamla kopparnätet. Då läste jag om landsbygdsfiber och att man kunde bilda fiberförening, detta var år 2011. Ringde runt till några som jag trodde skulle vara intresserade av att försöka starta en fiberförening i södra Bullaren, tror nog alla hade hört eller läst om fiber och insåg att det var helt avgörande för Bullarens framtid. Vi samlades hemma i uterummet och bildade Sundsult fiber.

Nu var det dags igen att börja bygga fibernät. Som tur var förstod vi inte hur mycket jobb det kom att bli för oss. Först försöka övertala så många som möjligt att bli medlemmar, sedan övertala alla markägare att låta fiberföreningen gå fram på åkermarker utan ersättning. Måste ge markägare en guldstjärna för utan deras generositet hade vi inte haft någon fiber. Sen hade vi 16 mil grävda fiber i södra och mellersta Bullaren. Jag är helt säker på att fibern har varit helt avgörande för Bullaren, inte minst för Kranman AB med 33 anställda. Vi hade inte kunnat vara kvar utan fiberuppkoppling och inte alla andra glesbygder heller, inte minst nu när vi har Covid-19 runt hörnet som gör att vi skall arbeta hemifrån med bra uppkoppling.

2014 var bristen på lägenheter ett stort problem i Bullaren. Man hörde ideligen om att ungdomar och äldre fick söka sig till andra orter i kommunen för att hitta någon lägenhet. För en Bulling som jag, så kändes det ju inte så bra. Fick reda på att det fanns 7 obebyggda tomter längs väg 165 på Östad med en gammal detaljplan från 1963. Började skissa på olika typer av hus och presenterade min plan för Sparbanken Tanum, Magnus Widengård var positiv som vanligt: "Klart du skall bygga Åke". Byggde upp ett nytt företag, Bullarens Fastigheter AB och satsade en del sparpengar och sedan var vi igång med byggandet av 12 st lägenheter 2015. Det har varit en fantastisk resa med alla positiva kommentarer om att jag satsar och bygger i Bullaren. Idag har vi en kö på att vilja hyra lägenhet på över 30 st i stort sätt bara Bullingar som vill bo kvar i bygden eller som vill tillbaka. Senaste året har vi byggt ytterligare 2 hus men planen är att vi vill bygga ytterligare hus, framförallt för ungdomar. Där ligger framtiden för att Bullaren skall utvecklas och fortsätta att växa. Då kanske det finns underlag för både Café, Pizzeria och varför inte ett Gym. Drömmen är ju att det jag har gjort kan sporra andra att satsa i Bullaren också. Min största förhoppning är ju så klart att Bullaren snart är Tanums kommuns centralort!

Med varma hälsningar
Åke i Remne

2020-11-03

Vägen hem till havet

Lotta Klemming, Klemmings Ostron
Lotta Klemming, Klemmings ostron

Jag fick den fina äran av Monica Lind att ta över stafettpinnen till detta fina initiativ som Sparbanken Tanum driver. Monica är en mycket fin vän och gav mig inspiration till vad jag tänkte skriva om i detta inlägg för även hon och hennes dotter Ida har varit en stor del av min resa.

Jag tänkte faktiskt inte berätta så mycket om vem jag är eller vad jag gör utan berätta om vikten av att ha människor runt sig som tror på en och den betydelsen de har haft i mitt liv.
Min skolgång var påfrestande på många sätt, precis som för så många andra barn och ungdomar. Det var tufft med både vänner och lärare och ibland kändes skolan mer som något man skulle överleva snarare än att leva. Hade det inte varit för gymnastikläraren Rolf Larsson på Tanumskolan som hejade på mig i både idrott och samhällskunskap, hade hela grundskolan känts som ett enda misslyckande. Det kanske inte var någon slump att jag fick högsta betyg i de klasserna jag hade Rolf i och även fast i vart fall idrottande alltid har varit ett stort intresse, skulle idrott i skolan kunna vara precis motsatsen med allt vad det innebär. Rolf trodde på mig och han var den första och kanske enda läraren som såg mig. Tack Rolf.

Sju år senare skulle en överläkare på en mottagning någonstans i landet berätta något som skulle kunna uppfattas som de värsta orden en ung människa i den situationen jag då befann mig i få höra, faktiskt rädda mitt liv. I efterhand har jag förstått att hon visste mycket väl vad hon gav sin inpå och hon trodde på mig. Hon trodde jag kunde förändra det lilla livet jag hade till ett riktigt liv. Hon trodde på mig och det räddade mitt liv.

När jag fyra år senare tog mitt pick och pack och flyttade till Göteborg träffade jag två väldigt speciella tjejer som tog in mig i deras liv och de drömde för mig. De gav mig en känsla av att jag kunde göra vad som helst, de ville mig väl och de ville att jag skulle vidare i livet. Systrarna heter Denise och Erica Oliviera Nacimento och jag kommer vara evigt tacksam för att ni hjälpte mig med min självbild och gav mig ett rikare liv.

Pojkvänner kommer och går men Sander har bestått. Sander är min Holländare som har älskat mig från första dagen han såg mig och trots de ologiska förhållandena vi har haft, är vi fortfarande i ett förhållande. Det hade dock inte varit långlivat om det inte vore för att han sen vårt första samtal har trott på mig mer än han trott på något annat han gett sig in i och den mannen har gett sig in i mycket. Sen har vi givetvis min mamma, mamma har stått vid min sida i med och motgångar och varit mitt största stöd i livet.

Mitt namn är Lotta Klemming och jag är född och uppvuxen i Grebbestad. Jag hade aldrig blivit den jag blev utan alla de människor som inte trott på mig för de har drivit mig till att vilja bevisa motsatsen. Men jag hade aldrig genomfört mina livsval om det inte vore för de människor som har trott på mig och gett mig en självkänsla att fatta livsviktiga beslut.

Vi kan alla vara en Rolf, en Denise, Erica, Sander, mamma eller Monica och du behöver en, inte minst när du växer upp. Det behöver inte vara familj eller anhörig, det kan vara någon du träffar varje dag på bussen, din lokala pizzabagare eller grannes barn. Det är den tacksammaste gåvan du kan få men är också en av de viktigaste du kan ge.

För fem år sedan tog jag det absolut största steget att, själv våga tro på mig själv och återvända hem till Grebbestad. Säga upp mig från tryggheten och förväntan och satsa på det som ger mig frid och livsglädje, mitt jobb med vilda ostron. Jag kommer berätta om allt vad det innebär i den bok som jag ger ut med Natur & Kultur i samband med Ostronets dag 2020. Tillsammans och parallellt med min pappas och farbrors företag Klemmings dyk driver jag Klemmings ostron och boken som jag skrivit heter Vildplockade ostron.

Fortsatt fin sommar

Lotta

2020-07-24

 

Från Lurs bygdegård till New Delhi

Monika Lind Melander sittandes i Jaisalmer, Indien, för ca 6 år sedan.
Monika Lind Melander sittandes i Jaisalmer, Indien, för ca 6 år sedan.

Året var 1947 och någonting skulle komma att förändra Sten och Margits liv för evigt i Möre beläget mellan Rabbalshede och Fjällbacka. Inte nog med att Indien blev fritt från England samma år. Margit och Sten blev föräldrar. Vilken lycka tänkte dem men tji fick de. Alla var rörande överens om att jag var helgalen. 

I Kville kyrka, bland annat, hyschades jag för att min röst inte skulle eka upp till det som kallades för Gud. Hadderian hadera var tydligen inte den musiksmak Gud uppskattade. Denna hyschning fick mig istället att sjunga ännu högre och ännu starkare. När tonårstiden kom lockade Lurs bygdegård mer än Kville kyrka och vid 14 års ålder stod jag framför spegeln till en bild av Farah Diba och fixade mig i timvis inför kvällens bravader. De gånger mina föräldrar tveka på att släppa iväg mig till Lur så hann de inte ens att blinka innan jag sprang ner till vägen för att lifta. Kjolarna fladdrade yvigt på dansgolvet i Lur. Fri som en fågel, livet framför mig, redo för att dansa bugg och tryckare i Lur. Höjdpunkten var när Knutbjörk, han som startade Björklövet, som då var arrangör, hade fixat så att den världsberömda Emile Ford kom och spelade. Lyckan var total. Klicka här för att lyssna på låten. Senare brann Lurs bygdegård upp eller ner och nya äventyr väntade.

När jag var barn drömde jag mig bort från verkligheten, som delvis bestod av att gå upp klockan 5 på morgonen för att mjölka korna, genom att läsa i böcker. Mina favoritböcker var böckerna om Cherry Ames och skildrade en sjuksköterska på äventyr. Det var denna verklighetsflykt som inspirerade mig till att senare utbilda mig till sjuksköterska.

8971 är siffran på alla de överarmar, vänster arm, på elever i 12-årsåldern som jag satt vaccinationssprutor i. Det är en hisnande siffra om en tänker efter. 17 942 är siffran på alla föräldrar och vårdnadshavare varje elev har om varje elev snittar på två vårdnadshavare. Det är många människor. Dessa möten har skett, olika liv som passerat runt mig i min roll som skolsköterska på Tanumskolan mellan åren 1979 och 2012. Numera bor jag på ett äldreboende. Jag kommer aldrig ifrån den kommunala förvaltningen. Först var det barnomsorgen, eller nej, först var det äldreomsorgen då jag som 16-åring arbetade som vårdbiträde på gamla Västerby ålderdomshem som likt Lurs bygdegård också brann upp eller ner. Sedan var det barnomsorgen som skolsköterska och nu är det äldreomsorgen igen. What a destiny. Det som har varit spännande på senare år då jag träffat människor via hemtjänsten, på sjukhus och på äldreboenden är att överallt jag kommer så träffar jag personal som är gamla elever eller föräldrar som alla har olika minnen av mig.

En dag för femton år sedan ringde en god vän till mig och frågade om jag inte kunde ta tjänstledigt för att följa med henne till Indien där hon hade ett konstprojekt. Hon behövde en sjuksköterska som kunde arbeta med fattiga kvinnor i Rajasthan beläget i norra Indien. Jag tänkte direkt på Cherry Ames, sjuksköterskan på äventyr och tackade såklart ja till denna invit. Denna gången bestod inte resan av en vinkande tumme i krysset mellan Rabbalshede och Fjällbacka. Nu satt jag istället på ett jetplan, inträngd i översta slafen på ett tåg, sittandes bakom en okänd man på en puttrande moped utan hjälm i rusningstrafik, inga regler, ridandes på en brunstig kamel i Tharöknen. Kulturkrocken var monumental och jag älskade det. Detta var första resan av många resor till Indien.

Jag har rest till främmande länder, åkt 100 mil långfärdsskridskor på en vinter, cyklat från Tanum till Trondheim, gått med en röd ros i munnen med afghanpäls genom Hyde park i London och varit mallig, kedjat fast mig i träd, på broar och på tågrälser, jag har sjungit i rätten för att bevisa min oskuld. Jag var även med och såg till att Tanums kommun inte har en anläggning för förvaring av utbränt kärnbränsle genom att jag satt på vaktarkullen regelbundet i 20 år för att de inte skulle borra i Kynnefjäll. Mitt fysiska tillstånd tillåter mig ej att göra saker som detta längre men genom livlig fantasi, kreativitet och livslust är varje dag ett nytt äventyr. Att resa i sitt inre är ej att förakta.

Sist men inte minst vill jag tacka Linda som väckte minnet om Lurs bygdegård till liv och Alinde som gav stafettpinnen till mig. Jag vill även passa på att tipsa om en låt jag hittade på Youtube häromdagen. Neria heter låten och sjungs här av Oliver Mtukudzi från Zimbabwe.

Med vänliga hälsningar

Monika Lind Melander med hjälp av Ida Melander

2020-05-15

Tillsammans är vi starka

Alinde Foss tillsammans med sin häst
Alinde Foss tillsammans med sin häst

Vilken ära att bli tilldelad stafettpinnen från en av de mest drivna kvinnor jag har stött på under livets gång. Tusen tack Kicki Sjögren! Du är en sann inspiration för många av oss!

Det är förmodligen flera av er som redan vet vem jag är vid namn, men få som känner till mig! Alinde Foss heter jag, bor på vår släktgård utanför Lur. Där lever jag livet med min son, min fantastiska pappa som närmaste granne, mina hästar, hundar och katter. Drömmen är att en dag klura ut något smart där jag kan driva och dela detta älskade lantställe tillsammans med människor för att skapa något större att hjälpa andra.

Att skapa en gemenskap, att stötta varandra till en högre nivå, är just det som driver mig! Att få ta del av nya spännande möten, att se vart ett steg leder till det andra, för att sedan skapa ett större sammanhang, är det som får hela min existens att vara nyfiken på livet och viljan att veta mer om nästa dag.

Vid sidan av mina drömmar om livet på landet, äger jag tillsammans med min älskade mor Tanums Hälsobod AB. Vi har Ringblommans Hälsobod som levt i kommunen över 30 år, samt en webbshop Hälsoboden.se (under uppbyggnad) som idag är kopplad till butiken. För 2 år sedan flyttade vi ner från Affärsvägen i Tanumshede till Tanum Shoppingcenter. Här har min hjärna gått på högvarv och jag är otroligt tacksam över en ledning som låtit mig hitta på roliga event samt startat nya samarbeten med företagare och skolor.

2019 var startåret för ett av alla mina påhitt; Tanums Hälsomässa. Vilken succé det blev med alla 60 fantastiska företag jag lyckades lura hit! Efter mässan gav det ringar på vattnet och vi skapade Tanums Hälsoteam. Teamet erbjuder friskvård till alla i Ringblommans lokaler. Teamet består av 8 väl utbildade terapeuter, här har vi Osteopat, Massörer, Akupunktör, Ortopedingenjör, Skönhetsbehandlingar och Zonterapi/Reflexologi.

2020 var vi igång med Tanums Hälsomässa igen, denna gång var det ett högt tryck bland deltagarna och det kom företag från hela Sverige, hela 80 utställare ville dela med sig av sina företag. Vilken kraft man har tillsammans!

Att inte nämna något om vår gemensamma utmaning i världen vore oansvarigt av mig. COVID-19 är det största hotet mot mänskligheten vilket de flesta av oss aldrig vågat att tro på.
Som företagare, mamma, dotter, syster och vän är det många tankar just nu! Vad kan jag göra för att skydda min familj? Vad kan jag göra för att inte vårt företag skall gå under? Vad kan jag göra för att hjälpa min omgivning? Vad kan jag göra för att bidra till att allt näringsliv i kommunen inte går under?
Hur skall vi tillsammans hjälpa varandra genom denna kris?

Mitt svar är: Jag finns här för mina nära och kära genom att bidra med dagliga ärenden, handla, prata, lugna och stötta. Jag skall med all min makt säkra det företag vi har, samt stötta de jag kan genom samverkan. Jag tar mitt ansvar vid ev. symtom, jag är en del av detta samhälle och här skall inte detta hot ta fäste!

Vad kan du göra för din medmänniska och de företag du önskar att ha kvar efter denna tuffa tid?

Det är utmaningarna som ger oss styrka, låt oss göra detta tillsammans!

Var rädda om er. Vi/Jag finns här!
Alinde

2020-04-02

Ju fler man är desto roligare blir det!

Kicki Sjögren äter en semla
Kikki Sjögren, äter en semla

Tack för fina ord Roland och för stafettpinnen.


Jag heter Kikki Sjögren, är småföretagare och har mitt hjärta i Grebbestad, där jag är född och uppväxt. Många är vi nog som bär på minnen av människor som på ett eller annat sätt påverkat vårt liv med sina ideella krafter och stora engagemang precis som Anna-Lena skrev i det första inlägget av Bohusbloggen. Men hur kommer det sig att vissa människor har lättare för att kliva på det ideella tåget än andra?

Jag själv har alltid skojat och sagt att jag fått det i modersmjölken från min mamma, Kerstin Sjögren. Min mamma har alltid funnits där och verkat som en ideell själ. Antingen i ett företagssyfte, då hon och min pappa drev bageri i många år när Grebbestad bara var i sin linda. Eller i dansklubben Västkustbuggarna som var det jag och min syster ägnade oss åt på vår fritid (vi snackar mitten av 80-talet). Alla dessa tävlingar och resor kors och tvärs över Sverige och faktiskt även utomlands! Det var tajder det. Min mamma var fantastisk med det. Ingenting var för jobbigt eller för arbetsamt att genomföra, alltid en positiv inställning!

Nej, jag tycker det är jätteroligt och det ger otroligt mycket energi när man är en skara människor som tillsammans skapar ett evenemang ihop! Vi är ett gäng företagare i Grebbestad som med gemensamma krafter försöker hålla liv i Grebbestads Carnevalen. En snart hundra år gammal tradition, med kortegevagnar, dans och underhållning. Detta är en utmaning då vi sliter med stora kostnader, men det som är riktigt trist är nog det sjunkande intresset för kortegevagnarna. Jag har själv varit med de senaste 3 åren med ett ekipage för Sjögrens i backen och vi har haft fantastiskt roligt ihop med vår personal! Verkligen!

Så en uppmaning för 2020, Vi ses väl i Carnevalståget? Kom igen nu!

Kram å kärlek från mig,

Kikki Sjögren

2020-01-22

Ger du så får du

Roland Andersson spelar gitarr
Roland Andersson med sin gitarr

Med varm hand greppar jag stafettpinnen från Linda och Lena. Jag, det är Roland Andersson, en positiv inföding boende på Rossö, en av de vackraste öarna i norra Bohuslän. Rossö ligger 17 km söder om Strömstad och 25 km norr om Tanumshede. Här har jag bott hela mitt liv med undantag för några år då boendet låg på andra sidan bron, (jajjemen, bro finns!) endast några kilometer undan mitt kära Rossö.

Människor.
Ja just det, människor. Alla dessa på olika sätt fantastiska varelser, det är och har varit mitt liv eftersom jag föddes in i servicenäringen. Mor och far drev camping och kiosker på somrarna här på Rossö, där jag och min tvillingbror Lennart och lillasyster Gunilla fick hjälpa till. Vår mor Ingegerd tog under vår uppväxt hand om ett 20-tal fosterbarn så periodvis var vi många syskon. Kan tro att jag präglades av det och påverkades att bli den jag blev. Att kunna ge och få tillbaka ger en känsla som skapar kraft och styrka för att kunna ge ännu mer. Vara aktiv och känna gemenskapen med de övriga i en förening är också en social grej, för min del är det Överby IF.

Min uppgift är fortfarande att hjälpa andra. Det kan göras på många olika sätt, till exempel laga något som gått sönder, uträtta ärenden eller bara lyssna på någon som behöver prata. Det ger så mycket tillbaka. Tänk, bara en så enkel sak som ett leende kan rädda dagen för någon.

Arbete.
Jag har under mitt liv haft många olika anställningar, egna företag just inom service och så vidare. Men det mest fantastiska jobb jag haft och fortfarande har är jobbet som vaktmästare på Hedegården i Tanum. Kom hit i februari 2008, här har jag utvecklats ytterligare som människa. Jag har även en helt fantastisk tjänst som hemvaktmästare, en tjänst som ska eliminera fallrisker för äldre där jag hjälper till så de slipper klättra. Kuskar runt i hela kommunen och träffar en mängd härliga människor.

Musik.
Vad vore livet utan musik? För de flesta tror jag att det skulle vara annorlunda. Tänk glädjen, gemenskapen och allt som skapas runt den. Jag spelar och sjunger varje onsdag med demens-avdelningarna på Hedegården. Musiken lämnar aldrig sinnet. Det berör mig starkt när någon av deltagarna, vilken jag vet är kraftigt dement, börja sjunga med i en låt helt klockrent. Då får jag en tupp i halsen, musiken triggar i gång, fantastiskt. Jag älskar dessa stunder.

Hobby.
En hobby borde alla ha, jag har kanske för många. Veteranbilar, lanthandelsmuseum, ukulelegrupper, sjung och spel samt Bullarrevyn. Men det ger så otroligt mycket tillbaka. Jag är så tacksam, och som ni säkert förstår så har jag en snäll och förstående fru. Oavsett väder avslutar jag med Evert Taubes rader:
………………….det är en solig morgon i norra Bohuslän

Med ytterst vänliga hälsningar

Roland

2020-01-08

Linda och Lena från Lurs Bygdegård

Bild på Linda och Lena i Lur
Lena Östberg och Linda Bäck

Tacksamma över att få ta emot stafettpinnen från Anna-Lena.


Vi är två inflyttade utbölingar som har hamnat i Lur, en från Bottna och en från Jore. ”Gå med i Sockenföreningen” sa dom, ”Då lär ni träffa och lära känna folket i bygden”. Det sa dom till alla andra nyinflyttade också. Så där satt vi med alla andra som ville lära känna äkta Lurbor. Det var dock inte så många som var från Lur…


Lena har nu varit med i 23 år och Linda i 19 år. Så nu borde vi räknas som Luringar! (tycker i alla fall vi) Vi har under våra år i Lur upptäckt att det är en väldigt trevlig bygd att bo och verka i.

Sedan några år tillbaka tog Sockenföreningen över Lurs Bygdegård och det har gett oss stora möjligheter att skapa en mötesplats och events för stora som små och gammal som ung. Många ställer upp och arbetar när vi har behov av hjälp. Det senaste är ett stort arbete med att installera en ny avloppsanläggning. Vi har dansfika varannan onsdag där ungdomar får vara med och hjälpa till. Det gäller att drilla dem in det ideella tidigt då det är de som ska ta över sedan och det ska ju vara roligt!

Mycket rör sig kring vår Bygdegård: Lurs Backyard Ultra som har satt Lur på kartan inom löparkretsar, mopperally, måndagspingis, skytteföreningen i källaren, dans på onsdagar med Tanums gammeldans-förening. Vi har julmarknad och valborgfirande. Skolan har sin årliga julfest här och vi hyr även ut till privata tillställningar.

Det roliga med att jobba ideellt är att känna gemenskap och jobba för ett gemensamt mål som ger glädje åt många. Vi i föreningen har många roliga idéer och som ”tur är” blir bara några förverkligade. Det är högt i tak. Ibland satsar vi stort och vinner lite. Vi hyrde in kapten Kuling och hade ansiktsmålning. Det kom bara fem barn. Det visade sig att det var två stora barnkalas samma dag...
Vi hade en strålande idé om Skänkis. Kom och ge bort din gamla bröte. Ingen ville ha något. Konstigt…

Föreningen tar gärna emot förslag på nya aktiviteter så ifall du har några kontakta oss gärna eller rättare sagt kontakta Martin Bäck.

Vi är inte ensamma om att fixa allt utan vi vill även hylla våra övriga engagerade eldsjälar, både i och utanför föreningen. Alla drar vi ett (eller många) strån till stacken.

Vi ses i Bygdegården!

Lena Östberg och Linda Bäck

2019-12-03

Vad vore världen utan Eldsjälar?

Anna-Lena i startblocken

Jag är så imponerad av alla dessa eldsjälar som finns runt omkring oss. De är verkligen skillnaden som gör skillnaden. De utmärker sig genom ett stort engagemang, har ett enormt ”driv” och får saker och ting gjorda antingen själva eller med hjälp av andra. Man hittar dem framför allt inom föreningslivet men de finns även på andra ställen och alla känner vi en eldsjäl.

Hur skulle föreningslivet se ut om de inte fanns? De jobbar ofta helt ideellt och bjuder frikostigt på sin tid för att andra skall trivas och ha det bra. Man undrar vad det är som gör att de här personerna tar ett kliv fram när andra ”bara” följer strömmen.

Jag minns första gången som jag träffade en eldsjäl, det var 1972, jag var sju år och skulle börja träna friidrott i idrottshallen i Tanumshede. Det var flera ledare som tog hand om träningen, men jag minns speciellt en och han var alltid där, det var Karl-Erik Axelsson. Tyvärr lever inte Karl-Erik längre och jag fick aldrig möjlighet att tacka honom för allt det arbete han lade ned på mig och alla andra som var aktiva inom friidrotten på den tiden. Men jag vill så här postumt tacka honom för att han gav oss en meningsfull fritid, att han ”peppade” oss att träna, att han tog med oss ut på tävlingar. Men han gjorde även något annat, något som jag ofta tycker saknas idag, han ställde krav. Krav på närvaro, krav på att vi hade med våra grejer och krav på att vi hela tiden skulle försöka förbättra oss utifrån vår egna förmåga.

Sedan 1972 har jag i olika sammanhang mött många eldsjälar och jag är lika imponerad av dem alla. I mitt arbete ser jag att eldsjälarna inte bara gör skillnad för enskilda individer utan de gör även skillnad för hela samhället. Det är så otroligt viktigt att det finns något meningsfullt att göra, inte bara för våra barn och ungdomar utan för människor i alla åldrar. Det bidrar till trivsel, samhörighet, ger sociala nätverk och motverkar utanförskap.

Trivs man så vill man bo kvar eller flytta hit vilket skapar arbetstillfällen och ger underlag för skola och omsorg, det ger skatteintäkter och bidrar till den lokala tillväxten.

Som VD för Sparbanken Tanum är det extra roligt att allt detta sammanfaller med bankens vision och affärsidé. Det ligger även i vårt intresse att det finns en lokal tillväxt, det är därför som vi låter en del av vinsten gå tillbaka till olika ideella föreningar och projekt.

Med vänliga hälsningar från världens bästa plats – Norra Bohuslän!

Anna-Lena

2019-11-13